Stället

Grå var färgen. Av det milda slaget på grund av en svag blåton, vilken silade sig in mellan skyarna. Som himmelsdraperingar över de jordgröna enarna på hällmarken. Jordmånen var sparsmakad, men tydligen tillräcklig för denna trädbuskes behov. Den gula renfanan vid dikesrenen hade torkat och mist sin intensiva utstrålning. För bara någon månad sedan hade rött och blått överöst betraktaren från samma vägkant. Nu stundade en mörkare tid. Vemodets, men även fridens. Hetsens närvaro var överstånden än en gång i dessa årstiders skiften.

Skådade ögat längre ut och bortåt, stod det skarpt stålblå havet som en grafisk inramning mot helheten. I nordväst tornade klippkantsformationer upp sig likt urtidsmonument mot här och nu. Vördnadsfullt tillika respektingivande. Egentligen hade de enträgna buskarna lika många sekler i sin stammärg som själva berget. Här stod nämligen tiden still. Människor samlade förvisso på ett annorlunda sätt än sina förfäder, men spår av ursprung och nedärvda vanor gjorde livskvaliteten rik och anpassad till miljön.

Faunans arter var små. Inte ett enda kronprytt huvud bland myrmarkens flora. Taggiga igelkottar trotsade nutidsmänniskans framfart mot sin egen undergång och de storvingade kretsade i höjden som livets eviga väktare. Här stod verkligen tiden still. Här i trilobiternas hemvist.

Himmelsfärgen hade skiftat mot aningen ljusgult. Bakom gråslöjorna kämpade solen för sin seger, varpå den guldkantade just det molnet som antog skepnaden av ett gigantiskt får, vilket tycktes lunka i sakta mak över horisonten för att sälla sig till den övriga molnhjorden på den andra sidan.

Det till och med doftade urtid. Eller barndom snarare. Barndomen är var människas egen urtid. Mark och mycelers tunga arom då aningen väta nästlar sig mellan jordlagren. Fränt och minnesväckande. Intill tidens ände från begynnelse. Från Asks och Emblas boning. Kvar askade sig ättlingarna med sina grenar hängande som pilens, fast betydligt mer kraftfulla än sådana. Vari hämtade de sin näring om inte ur själva mytologin? Askarna var sannerligen språkröret mellan forntid och vår egen. Med blicken uppvänd kunde man närapå skönja Tors framfart med Mjölner i högsta beredskap. Skärptes hörseln, anades till och med dånet.

Under Yggdrasils beskydd tronade skeppssättningen. De gamla mannastenarna i sitt ovala utförande. En blå plastmugg gav spår efter någons medhavda matsäck och talade också sitt nutida tungomål genetemot denna kvarleva. En livets dialog.

Som ett aldrig färdigmålat stilleben, där vart penseldrag utgör ett sekel. Där färgen för närvarande var ljust grå och tiden, det annalkande vemodets och fridens.


ANDRA DELEN

Så stark var älskan till detta och behovet av trygghet så genomträngande att han delvis försakat andra, kanhända lika viktiga meningar med sitt liv. Allt som oftast, då tankarna krävde sin sortering, eller då själen hungrade efter påfyllning, vistades han här i markerna. För länge sedan hade han haft sällskap vid trampandet. Sällskap av henne. Hon som aldrig riktigt kunde urskilja nyanserna. Av henne som hade svårt att uppskatta storslagenheten i detta evigt pågående scenario, så som han själv gjorde. Snålt och kyligt, hade hon försvarat sig. Han mindes hur han uppmanat henne till försök. Till och med bett sin Gud om tålamodets tillträde och rastlöshetens frånvaro för hennes del. Så hade han önskat. Han som dyrkade jorden. Fåglarna. Växtligheten och vyerna. Men också sin kvinna.

Legan hade han tillrett som ett värn mot både vind och insyn, men även med den hägrande förhoppningen att där kunna älska. Bli ett med henne han så starkt åtrådde. De första gångerna hade hon haft så svårt att ta emot. Än svårare att ge, men efter hand ändå lyckats släppa taget och på så vis hängett sig mer under älskogsakten än vad han trott henne förmögen till. Korta ögonblick hade han faktiskt trott henne om att stanna kvar. Bli i detta fullkomliga för att njuta. Leva. Beträffande honom själv hade kärleksmötena i naturens sköte, under sol och stjärnhimlar, fått honom att tacksamt återgälda alla dessa gåvor livet ständigt gav. Som ett deltagarbevis på hans existens. Nästan rituellt hade föreningen fortlöpt. Hans vilja att fortplanta sig hade fått ge vika inför kvinnans benhårda motstånd. Med sin säd hade han istället befruktat myllan omkring sig. Precis som en offergåva. Han mindes att det känts som om han älskat med själva jorden, marken. Spirat markens gröda. Befruktat den med sina käraste tankar och allra godaste handlingar för att ombesörja människans fortsatta varande på denna sällsamma plats. Egentligen en bevekan om att aldrig behöva skiljas ifrån den. Söners och döttrars sinnen skulle i sinom tid erfara denna magiska upplevelse av ett totalt deltagande, så som det var honom själv förunnat. Detta hade han nu sett till.

Efter kvinnans uppbrott hade han i ren vånda, tillika oemotståndelig frestelse fortsatt denna sin rit. Alldeles ensam hade älskat med gräs och mylla till tidens olika kulissbyten. Oförmögen till annan bestraffning. Till annan belöning.

Han var gammal nu. Seg såsom martallen och senigt knotig. Med en hud som efter plogens fåror och händer ristade med livets hemliga tecken. Blicken hans var vråkens. Ständigt spejande mot horisonten. Vidsynt. Men vandringen hade saktat hans steg. Ändå galopperade hjärtat då solens starkaste strålar silade färgspektran och förstärkte höstens rika, men dova kulörer. Tårögd av vind, återhållen saknad bredvid tacksamhet och ålder, med sin ständiga längtan som följeslagare, skulle han ännu en stund fullfölja sin livsuppgift. Ödmjukt insupa det stålblå havet. Tala med enarna och buga för furorna. Flyga med de storvingade och krypa med skalbaggarna. Ännu en liten stund i detta förunderliga.

En vindil samlade sig och bjöd buskagen till dans. De förtorkade röllekorna vågade inte deltaga med risken att brista. Vilans tid var ett faktum. Återhämtningens likaså. Det skulle dröja innan ljusgrönt spirade under ljusblått beskydd.

Av Anette Blomberg 05 feb 2001 11:45