Things You Can Tell Just By Looking

"Things You Can Tell Just By Looking At Her" är kusin till "Magnolia" och "Short Cuts". Den utspelar sig i samma land, bland södra Kaliforniens sprinklade alléer,
men är kortare tidsmässigt och rymmer ett betydligt starkare patos. Den är syster till "The Ice Storm", har samma kyligt metafysiska känsla, men lyckas samtidigt vara
varm. Den är son till Gabriel Garcia Marquez, eller regissöreren Rodrigo Garcia är i alla fall, och dra mig baklänges om den inte dessutom lyckas infoga hans magiska
realism i bildspråket.

Storyn utspelar sig som sagt i södra Kalifornien, mitt tips är San Fernando Valley eller Los Angeles, och scenografin i sig är en karaktär lika viktig som någon annan. De sprinklade aléerna, det ständigt vackra vädret, de modernistiskt designade husen, bankerna, de artificiellt gröna trädgårdarna, parkeringsplatser, köpmarknader. Tillsammans med filmfotografen Emmanuel Lubezki, som tidigare bland annat gett "Sleepy Hollow" en egen aura, har Rodrigo Garcia lyckats skapa en egen värld, en magisk, kall och varm, poetisk och verklig, sägande och målande filmvärld. Fokuseringen i den här världen ligger helt och hållet på kvinnor, ett lika ovanligt som välkommet grepp.

Det välkomponerade manuset följer i grova drag Max Ophüls "La Ronde"-modell, som felaktigt brukar tillskrivas den över fyrtio år senare "Short Cuts". Den gör det dock inte på det väntade sättet, utan istället för att karaktärerna leder handlingen från en person och plats till en annan, så är berättelsen indelad i fem kapitel, där de
olika karaktärerna ibland och överraskande dyker upp i varandras episoder, för att sedan bindas samman på slutet med växelklippning mellan de olika platserna.

I filmens första kapitel spelar Glenn Close en läkare som ser efter sin invalida mamma och får besök av en ung Tarotkort-läsare som ställer hennes värld på ända. I
kapitel två så upptäcker en attraktiv och självständig 39-årig bankdirektör, spelad av Holly Hunter, att hon är gravid. Aborten, tillsammans med vad en hemlös kvinna har sagt, leder till omvälvningar i hennes liv. Den tredje episoden är min personliga favorit. Kathy Baker spelar Rose, en ensamstående barnboksförfattare som sett efter sin tonårige son så länge att hon har tappat bort kontakten med sitt kärleksliv. En dag flyttar en dvärg Danny Woodburn in i huset mitt emot. Kapitel nummer fyra är om den dödligt sjuka Lilly Valeria Golino och hennes flickvän och sambo Christine Calista Flockhart.

Den sista och avslutande berättelsen handlar om Kathy Amy Brennman, som gett upp sitt kärleksliv för sitt jobb som mordutredare, och hennes blinda syster Carol Cameron Diaz som har mer insikt i andras liv än i sitt eget.

Det är inget dåligt gäng skådespelerskor Rodrigo Garcia har fått ihop, och det gör alla något av sitt livs rollprestationer. Calista Flockhart överraskar, likaså Cameron Diaz, vem kunde tro att hon kunde spela en blind kvinna så övertygande? Bäst av alla är dock Glenn Close, Holly Hunter och Kathy Baker. Kärlekshistorien mellan
Bakers rollkaraktär och den nyinflyttade dvärgen är en av de mest gripande, äkta och varmast skildrade kärlekshistorierna på film.

Det är också de tre första berättelserna som är skickligaste konstruerade och intressantast, inte för att de två sistnämnda är dåliga, tvärtom, men dramaturgin i sin helhet blir tyvärr lite lidande av att episoderna berättas efter varandra utan större sammanvävnad. Det är fem lysande, alldeles briljanta kortfilmer, men ssammanfogade så tappar de lite av sin kraft formmmässigt, även om det sambindande slutet är bra.

Vad är det då man kan berätta bara genom att se på de här kvinnornas ansikten? Mycket. Rodrigo Garcia visar ypperliga talanger som personinstruktör och den han får ut av Holly Hunter, till exempel, i abortscenen, är något av ett typexempel på virtuos personregi och skådespeleri. På bara några sekunder, under en närbild av hennes ansikte, så förstår vi hur hon upplever ilska, ånger, ensamhet, lättnad och lugn. Och då ska vi inte ens tala om scenen som kommer efter.

Skådespelandet är nyanserat, regin utförd med otrolig fingertoppskänsla, och de olika berättelserna ytterst finstämt och känsligt berättade. Här har också jobbats mycket med efterproduktionen, alla småljud tycks säga något, och musiken av Edward Shearmur ackompanjerar filmen perfekt. Tillsammans med de otroligt genomarbetade och vackra bilderna skapas en poetisk, magisk känsla över de här små människorna och deras liv.

Varje manusrad är planerad in i minsta detalj, varje bild noggrant konstruerad. "Things You Can Tell Just By Looking At Her" lyckas trots sina formmässiga svackor med att porträttera något som urban ensamhet på ett bitterljuvt, varmt, humoristiskt och vackert sätt, med ett väldigt starkt patos. Det påminner starkt om Raymond Carvers böcker, inte minst i kapitel-titlarna, men även i den framkallade känslan, värmen och isolationen på samma gång. Här finns också en vördnadsbetygelse från Rodrigo Garcia till Pappa; Cameron Diaz karaktär läser "Hundra år av ensamhet" i blindskrift. "Things You Can Tell Just By Looking At Her" är magisk realism om något. Den här filmen, "The Beating Of The Butterflys Wings" och "Life Without Death" är årets festivalfavoriter för min del. Nästa Rodrigo Garcia film kan bli hur bra som helst.

Av johan sundberg 03 feb 2001 12:32