Snacka går ju

Det är filmfestival i Göteborg. Samtidigt en tidig morgon i en icke-festival-drabbad del av staden löper en man med yxa amok på gatorna. Det pratas det om, och så om Pål Hollender som har gjort en film som heter "Buy bye beauty" där han knullar några av dom medverkande
- Jo, det gör han!!!
- Men vad då är det sant, på riktigt alltså? Samlag ?
- Ja, han gör det med dom i slutet!
- Fy fan...

Visst jag hade kvasidiskuterat den dagen innan med mina kompisar sådär frenetiskt och idiotiskt som man gör om något man inte vet något om egentligen.

Så jag går och ser den och får lära mig en hel del jag inte visste. Om sagan om Lettland och den vackra staden Riga, om ett land som legat halvkvävt under hundratals år i ockupationens hårda famn och som sen blev "fritt " och klev upp på scenen, tog av sig alla kläder och började dansa, dricka, skratta allt medans västvärlden applåderade och stoppade sedlar upp i det lilla oskuldsfulla landets
sköte. Ett land våldtaget på nytt, men nu med ett på klistrat lite mer tacksamt leende på läpparna.

Att Riga befolkas av kanske de vackraste kvinnorna på jorden ser jag själv annars får jag veta det gång på gång av män Hollender mött på gatan. Lyckliga solbrända lite
berusade affärsmän som på sin lediga kväll under sin fem dagar i Riga spenderar samma summa som en lett skulle levt på i månader.

Totalkorrumperat är det också, förstås, berättar Hollender in i kameran ifrån sitt jättedyra hotellrum, en taxichaufför är oftast inte en taxichaufför utan en halick, en liten söt tant som säljer äpplen på marknaden en slav med en dagslön på bara några kronor.

Det är siffror och jämförelser och Hollender går in och köper en vit skinnjacka som motsvara si och så många månadslöner. Och det stinker riktigt illa och svenska företag är kanske dom största svinen i hela ruljansen, men det börjar bli segt.

Dessutom måste jag titta ner i knät under långa perioder eftersom filmen bitvis är så dåligt filmad att "Dancer in the dark" ter sig som en sur uppstötning i jämförelse. En
del personer som porrfotografen och konstnären eller var han författare? är luddigt beskrivna i filmen men får oproportioneligt mycket utrymme och här är ofta ljudet så uselt att jag inte hör vad dom säger.

Det är dom prosituerade kvinnorna som Hollender "valt ut"
eller förlåt, dom som själva "ville vara med" som ger mig den värme och nerv jag vill ha. I deras korthuggna svar på frågorna om kärlek, män, makt och pengar långa tysta bildern som närskådar deras tomma blickar i deras skratt som inte på länge nått upp till ögonen.

Det är där det händer något. Kontakt har uppstått mellan filmaren och dom, och med mig. Och jag vill komma innanför, veta mera, hjälpa? Men nej! För dom har ju skrivit kontrakt med den svenske filmaren med dom snälla ögonen "Du skall beskriva och berätta om dig och ditt liv i Riga sen får du betalt men inann dess ingår det också att jag får sätta på dig. OK?" - OK.

Och han sätter verkligen på, Hollender, i bästa porrfilmsstil i obekväma bakifrån ställningar och närbilder på silikonbröst som det sprutas sperma på. Enda skillnaden är väl att i den här filmen slipper tjejerna att le och stöna, deras ansikten, till skillnad ifrån Hollenders, är totalt avstängda, dom är någon annanstans, långt borta i från det ögonblick då dom läste och skrev under ett obegripligt film synopsis.

En del tänder på makt andra gör det inte. I slutändan handlar alla övergrepp om det. Oavsett om det gäller ett land eller en människa.

Själv har jag bara en fråga med mig ut från filmen:
- Du då, Pål, hur fick du den att stå ?

Av Klara Zimmergren 03 feb 2001 12:47