Så bra som en Troell

Jan Troells nya film SÅ VIT SOM EN SNÖ är en mycket traditionell film, som kunde vara gjord när som helst
under de senaste femtio åren. Ingen skakig Dogma här inte, eller experimentell västkaukasisk 2000-tals
anti-analog-dialog.

På välkänt filmspråk berättas historien om Elsa Andersson, Sveriges första kvinnliga aviatris kvinnlig flygare
med vackra stativsäkra skånska vyer, träffsäkra 20-tals miljöer och mjuka närbilder på Amanda Ooms i
huvudrollen.

Elsas mamma dör i barnsäng under dramatiska former när lillasystern föds i början av handlingen och saknaden
efter mamman går som en svidande svart smärtsam tråd genom hela filmen, där vi följer en pappa/dotter relation.
Ooms gör ett fint och känsligt porträtt med rätt darr på läpp och intensitet i blick.

Bäst av alla är Björn Granath som den renrakade, välkammade och olycklige pappan. En av hans repliker: "Det
här vill jag inte, men när har det någonsin betytt vad jag vill?" sammanfattar perfekt denne stackars förlorare
med spruckna livsdrömmar och tärande skuldkänslor.

Tempot är, som vanligt i Troellfilmer, i mopedfart och det kan stundtals kännas segt när standard-symboliska
bilder av fjärilar fast i spindelnät, eller löv i slowmotion, avlöser varandra i drivor. Men när man är mitt inne i sitt sittmuskel-analyserande, kastas man plötsligt befriande in i ett par få komiska scener, men det är ganska långt mellan dem.

Filmen lunkar på mjukt och bra spelat fram till Rikard Wolfs 25-öres Clark Gable figur kommer in i bilden som
överklassmilitär. Då har vi plötsligt en halvpinsam filmad teater, p.g.a. Wolfs begränsade agerande, som bara har
två lägen; sårad ledsen hund eller ett tangorabattsleende med extra många och stora tänder.

Reine Brynolfsson bokstavligen bara fladdrar förbi, men gör väl vad han kan av den lilla rollen som konstflygare. Stina Ekblad, som bryter på danska för omväxlings skull, är raknackad och frustrerad hushållerska, som ser ut att sitta på ett järnspett. Björn Kjellman är Björn Kjellman och som vanligt ser han ut som en pojke utklädd till man.

Sammanfattningsvis är detta en vacker och lugn film utan några djärva nacksving från en av de etablerade
regissörerna från den äldre generationen. Den är klart sevärd tack vare Ooms och Granaths övertygande spel och
en trovärdig 20-tals känsla, där det gamla bondesamhället börjar invaderas av den nya tiden, med motorcyklar och
flygmaskiner, men filmen är för lång 2tim 45 min.

Nedklippt och med lite intressantare skådespelar-prestationer i övriga roller, hade filmen kunnat bli en 4:a, nu får den 3 utvecklade fallskärmar av 5 möjliga.

Av Sten Gustavsson 03 feb 2001 11:09