Omskakande provokationer

I Pål Hollenders film "Buy Bye Beauty" märker vi redan ett fel i titeln. Den fyndiga alliterationen talar ett annat språk än filmen, för den här filmen är allt annat än fyndig. Den är ett hot mot moralen, ett slag i magen där den goda smaken sitter. Den använder provokation för att sälja sitt budskap, på bekostnad av några människors livsöden.

Att ha undgått debatten om Pål Hollender och hans dokumentärfilm, kan väl knappats ha varit möjligt om man på senare tid inte isolerat sig helt från tidningar, radio och TV. Att han har skakat om och upprört en massa känslor är helt klart. En debatt som liknar den efter Alexa Wolfs drama-dokumentär om porrindustrin,"Shocking Truth", har tagit fart.

Filmen visar ett efterkommunistiskt Litauen i sönderfall utnyttjat av utländska investerare, varav många svenska företag, som finner vinster i slavlöner. Detta parasitliknande mönster har resulterat i att Litauen likt Thailand, har blivit ett land som försörjer sig på sexturismen. Till detta land flyger en undersökande Pål Hollender med sin DV-kamera för att möta de människor som ligger långt ned i den sociala hirarkin.

Vi möter flera kvinnoöden, vars gemensamma strävan och längtan efter den västerländska världen har lett till tonårsförälskelser i utländska turister men istället för att finna kärleken och det förlovade landet i väst, funnit sig själv övergivna i sin graviditet. Många av de kvinnor Pål träffar och talar med har denna bakgrund och vars enda utväg för överlevnad blir den vinstgivande prostitutionen. På ett märkligt sätt kommer vi dessa kvinnor närmare och vi ser vilka offer de är av samhällets känslokalla struktur.

Vi träffar den unge hip-hoparen Oslov, som i sina amerikaniserande pösiga clownkläder, rappande om situationen i Riga, blir en symbolisk nidbild av hur gärna den yngre generationen vill uppnå västvärldens levnadssätt och hur avlägset det egentligen är. Med en trevande berättarröst och med amatörmässigt komponerad informationstext så visas vi skrämmande fakta som aldrig källförtecknas.

Allt eftersom filmen fortskrider med sina skakigt ihopfogade bilder så kommer vi dessa kvinnor närmare och de blir inte bara symboliska offer utan levande människor av kött och blod, med sorger och drömmar.

Det är nu på slutet som Pål Hollender vänder oss åskådare ryggen, från att ha varit den förstående mannen som blickat in i kameran och talat högt om sitt förakt mot sexindustrins köpare till det att han plötsligt blir dess stödjare. De två sista pornografiska minutrarna vänder verkligen ut och in på oss åskådare.

Vår moraliske ledsagare förvandlas till det monster som hela tiden varit ansiktslöst närvarande. De kvinnor som vi genom Pål lärt känna blir respektlöst kränkta på sina människovärden, av den person vi trodde var en av oss, en av de goda. På så sätt så ger Pål ett ansikte inte bara till de kvinnliga offren utan även dess bödel i form av honom själv och trotsar vår förutfattade bild vem sexturisten egentligen är.

Att se "Buy Bye Beauty" utan att bli påverkad är en omöjlighet. Man känner ett tydligt hat mot Pål för vad han har gjort efter filmens slut, men samtidigt är det just det som är filmens kärna. Att avsky förövarna och visa offren. På denna punkt lyckas han väldigt bra och som uppseendeväckande dokumentär för att skapa debatt är den alldeles ypperlig. Varför skulle annars föreställningen vara nästan slutsåld? Är inte vi åskådare lite av nyfiken i en strut som kan se misären på ett behagligt avstånd med ståndaktig moral? För dessa två minuter ska inte glömmas bort att sättas i perspektiv till de tvåtimmar långa porrfilmer som innehåller samma form av förtryck, men som ses varje dag i betal-TV och på video som ren underhållning.

Men ska människor verkligen offras/utnyttjas för en films skull? Är inte sex människoliv mer värda än en provokativ dokumentär? Hur långt är vi tvungna att gå när gränsen för vad som är provokation ständigt förvärras och vad kan vi då förvänta oss av morgondagens filmer?

Av Johan Storm 03 feb 2001 02:26