sourze.se

England!

Detta är ett bidrag till recensionstävlingen.

Recension av filmen England!

I filmens första scen bjuds vi på en tillbakablick filtrerad genom ett havregult skimmer. När jag ser motivet, en rysk lastbil som kränger fram på en gropig lerväg, kommer jag att tänka på en biltur från norra Italien till Rumänien.

När vi kom in i de gamla öststaterna ändrades färgskalan. Omgivningarna gick i betonggrått, rostrött och smutsbrunt. Himlen i grått och uringult. Och det är minnet av den senare nyansen som får mig att tänka om. Urin, inte havre.

När jag sedan sätter lastbilen i sitt sammanhang, omgivningarna till den nyss havererade atomreaktorn i Tjernobyl, ändrar jag uppfattning än en gång. Skimret kommer inte från ett färgat filter, det kommer från filmen. Den är radioaktiv, den fluorescerar. En bild i spontant sönderfall.

Snart förflyttas vi till nutid och Berlin. Mannen som skall bli vår huvudperson, föraren från den självlysande lastbilen, är här för att söka rätt på sin vän, lastbilens passagerare. Den enda starka färg som tränger igenom den gråtrista miljön är huvudpersonens ständigt återkommande näsblod - en föraning om hans snabbt tillskyndande öde.

Snart får han reda på att vännen är död. Trots detta fortsätter vår man sitt letande. Näsblodet och de återkommande fluorescerande minnena låter oss förstå att det som till synes är ett sökande efter, snarare är en flykt ifrån.

Man kanske skulle kunna kalla honom för en levnadskonstnär. Han klarar sitt uppehälle i Berlin genom att ljuga, råna myntautomater, dela ut tidningar på det sätt som jag antar att alla tidningsutdelare åtminstone någon gång under sin karriär har känt för - han dumpar tidningsbuntarna bakom en mur. Han terroriserar sin döde väns före detta lägenhetskompis. Han får sitt libido tillgodosett genom en gift väninna till den döde vännen. Men bilderna av honom med ihålig blick och blodet som rinner ur honom -som livet självt- får ändå benämningen levnadskonstnär att låta absurd.

I Berlin smälter han inte in. Med sin ryska brytning och sitt sätt håller han sig/hålls han utanför. Inte heller jag släpper in honom, han engagerar mig inte. Inte heller filmen i sig. Jag ser en dödssjuk människa som befinner sig i en miljö som inte ger honom någon lättnad. Han letar efter sin vän men finner att han är död. Jag tycker lite synd om honom, men han är tråkig. Det är tack vare hans charm som han lyckas överleva i den nya staden. Och visst blir även jag charmad men, nä, inte engagerad. Han kanske är för vanlig? Och isåfall, när blev det vanligt med döende, alienerade, ensamma människor som ljuger och fifflar?

Jag var på bingolotto för ett par veckor sedan. Räkmacka, bryggkaffe, småkakor. Starka färger, glada nyrika männinskor, oförarglig musik. Lasse Kronér, som ju också är charmig, skämtar och skrattar och guidar oss skickligt genom kvällen. Det är en dramaturgi och ett skådespel som höjer sig över vardagens enkelhet och vanlighet. Det hela är en ganska trist föreställning men jag blir ändå uppspelt. I biosalongen blir jag rastlös och vill gå.

Det är först nu när jag skriver att filmen är tråkig som börjar jag bli berörd av den. Det är först nu jag börjar förstår att den kanske ändå är viktig. Som fiskleverolja.


Om författaren

Författare:
Per Sjörs

Om artikeln

Publicerad: 03 feb 2001 10:23

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: