Stolpe ut!

Filmen Blinkande lyktor har sin internationella premiär på Göteborg Film Festival. Regissören Anders Thomas Jensen har gjort en film om män som vill vara riktiga karlar.

Efter ha sett den danska filmen Blinkande Lyktor av Anders Thomas Jensen kommer jag att tänka på en gammal fotbollsspelare, Preben Elkjaer. Han var Danmarks svar på Torbjörn Nilsson, och ledde på 80-talet det danska landslaget med kraft och jävlar anamma. Preben var dock mer än bara en fantastisk spelare, han var en riktig karl. Vid sidan av planen tackade han inte nej till en och annan Tuborg och han ångade inte enbart av svett utan även av tobaksrök.

Att det kan vara svårt att vara en riktig man förstår man när man ser Anders Thomas Jensens film Blinkande Lyktor.
Det är en film som, likt Prebens gamla landslag, är befolkad av män. Huvudpersonerna är ett par barndomsvänner som numera begår diverse skumma jobb, vilka oftast går åt skogen. De håller till på Köpenhamns mest ruggiga bakgator där de fördriver sin tid med att knarka, supa och slåss. De har dessutom utomordentligt svårt att närma sig det motsatta könet.

När de väl kommer över en större summa sticker de tillsammans ut på landet för att ligga lågt ett tag. Gängets ledare, Torkild, är trött och desillusionerad och längtar efter ett mera respektabelt liv, något de andra aldrig reflekterat över. Torkild ser en chans att förverkliga sina drömmar, när han får idén att använda rånpengarna till att restaurera det gamla övergivna pensionat de sovit i under natten.

Han reser in till stan för att köpa nödvändigt material och har även med sig alla avsnitt av den mossiga danska TV-serien Matador och böcker av Blixen och H C Andersen. Nu är det nämligen slut med svärandet och skjutandet, det är dags att bli kultiverade män.

Stilen i filmen är rå och tempot är högt, den är absolut inte tråkig. Det finns gott om scener där man skrattar åt och med dessa ömkliga och förvirrade män.

Regissören ger oss en chans att lära känna var och en i gänget lite bättre genom korta och skruvade tillbakablickar. Vi får se att de alla lider av traumatiska barndomsminnen och att vi här kan spåra bakgrunden till deras ociviliserade och råa sätt.

Gängets vapenfetischist blev som barn givetvis illa behandlad av sin far medan Torkild hade en far som brydde sig mera om sitt kära äppelträd än om honom. Tryggheten för männen är nu det sammansvetsade gänget och i dess kraftfulle ledare, Torkild.

Den friska lantluften och möjligtvis litteraturen verkar ha god verkan på dem, då de alla börjar att uppvisa mer mänskliga sidor, vilka man inte trodde fanns.

I en dråplig sekvens träffar vapendåren en själsfrände med vilken han ger sig ut på en morbid jakttur. Fåglar, hjortar och till och med kor får stryka på foten i skjutorgien. I liknande sekvenser får vi följa de andra i gänget när de går igenom liknande dramatiska händelser, vilka fungerar som reningsbad. De börjar sakteligen förändras och verkar nu acceptera Torkilds idé om att driva pensionatet.

Med denna enkla psykologi visar regissören Jensen att det även i den hårdaste och våldsamma man trots allt finns ett hjärta och förändring är möjlig. Blinkande Lyktor är en underhållande och tempofylld film, men jag tycker ändå att regissören, trots tekniska färdigheter, slår tunnel på sig själv.

Filmen har ambitionen att visa upp en attitydförändring hos män, men gör i mitt tycke det motsatta.

Trots att männen genomgått förändringar visar filmen att män är starka och handlingskraftiga och att man får ha överseende med att de kan bli lite våldsamma ibland.
Tydligast visas detta i en scen där Torkild blir förlöjligad av en av de andras flickvänner. Då brister fördämningarna och den mun som yppat kritiken blir tystad av ett välriktat knytnävsslag. Det visar sig att den numera kultiverade mannen bara är påmålad fernissa.

Egentligen behövs inte kvinnor, gängets ängsligaste medlem lämnar till och med sin gravida flickvän för gänget med kommentaren: -Hon grät lite, sen skrek hon.

Filmen visar att manlig gemenskap är något speciellt och att det är i dessa strukturer samhället har sina djupaste rötter.

Trots att han fint lurar målvakten åt fel håll slår regissören Jensen straffen i stolpen. Men kanske kan man ändå förstå att en hel nation kan förtrollas och exalteras av ett herrlandslag i fotboll. Det består ju trots allt av elva riktiga karlar.

Av Tobias Magnusson 02 feb 2001 18:07