Vi är mediatorskar allihopa

Var på Rockbjörnen... den allra första gången jag vistades på en gala wow. Borde jag anses som nån slags kändis nu kanske? Jag menar, många blir ju stjärnor genom att sitta på ett och samma ställe någon månad, umgås med en massa nya människor samt prata om vad de vill framför kameran & få hela Sverige att lyssna. Jag gjorde ju i alla fall något vettigt, betalade för att se små försök till framgång tillsammans med andra mediakåta människor.

Trodde det kunde bli röj på galan mé en engegerad publik och sjysst stämmning från kunniga artister. Oj, så fel jag hade.

Publiken var mest stroppiga varelser som inte hade något som helst intresse för musik och orkade knappt lyfta upp händerna för att applådera. Den enda anledningen till att de flesta kom, var för att lyckas få se någon dokusåpakändis i verkligheten. Och vilken tur, för det kryllade nämligen av såna dårar som kämpar för att inte ramla ner från kändishimlen...

Två uppklädda individer med Stimorol-leende och vinkningar som liknar Elisabeths drottningen alltså är ett exempel. Paula och hennes pojkvän från Big Brother gled in och tyckte att de var galans höjdpunkter. Varför inte, de är ju trots allt kändisar... typ. Såna där skiter antagligen i vem som tar hem en Rockbjörn, det viktiga är att få komma med i Expressen dagen efter. Ska man försöka tränga sig för en autograf? Hmm... nejtack.

Och vi "dödliga" är ju lika mycket mediatorskar vi, om inte vi är värre. Vi dras som flugor till socker, till allt som kan få oss att synas i media. Vi tycker det är skitcoolt om vi ser nån som vi känner igen från ztv & fnittrar om vi får ögonkontakt. Fast det erkänner vi ju inte. Istället skriver vi arga krönikor och låtsas att vi är de enda som inte är beroende av media.

Varför går man till Rockbjörnen? Inte för att få se se världens bästa rockband i varje fall. Rockbjörnen handlar nämligen inte alls om rock, då Joakim Hillsson är det närmaste man kommer den genren... Det handlar om att få komma så nära som möjligt det här som kallas "kändiskap".

Gåendes därifrån, hoppades jag väl innerst inne på att någon skulle knacka mig på axeln och be snällt att följa med på efterfest för att få mingla. Eller åtminstone att någon skulle känna igen mig och säga "där går någon kändis". Jag har ju trots allt medverkat i en långfilm... som statist...

Jag är en mediatorsk... och det är ni också.

Av Kasia Narkowicz 01 feb 2001 11:26