"Rudyland" - nolltolerans eller intolerans

Sedan 1993, då Rudy Guiliani valdes till New Yorks 107:e borgmästare har det pågått ett krig i staden. Frontlinjen har gått vid Lower East Side, en stadsdel på centrala ön Manhattan.

På ena sidan står Guiliani-administrationen, med slagorden "Quality of life", Lawfullness instead of Lawlessness" och "Support the creation of Beauty". Som hämtade ur den amerikanska kristna högerns skolbok. På andra sidan står medborgarrättsgrupper, civilmålsadvokater, prostituerade, lokala konstnärer och en stor del av Lower East Sides invånare bestående av den amerikanska arbetarklassens många etniska grupper.

Den amerikanske dokumentärfilmaren Matthew Carnahan är ambitiös i sin film "Rudyland" som visas på Göteborg Film Festival. Han vill inte enbart skildra utan även diskutera innebörden av att styra- och administrera en mångmiljonstad. Han understryker motsättningarna mellan trygghet och frihet, om tillgången till det offentliga rummet och politikernas försök att kombinera en fungerande service för medborgarna med marknadens anspråk på lukrativitet.

Guiliani har gjort sig känd över hela världen för begreppet nolltolerans och för att åter ha gjort New York till en beboelig, trygg stad. Han är även känd för att på vägen ha använt tveksamma metoder, inskränkt yttrandefriheten och kritikerna hävdar att han omvandlat staden till en "polisstadt".

Hans företrädare Ed Koch demokrat menar i filmen att Guiliani utvecklats till en fullblodig maktgalning som vill "tämja vilddjuret New York".

Rudolph W. Guiliani är född i en arbetarklassfamilj och föräldrarna var djupt troende katolska immigranter från Italien. Den förort där han växte upp var hårt ansatt av våld och droger. Han förklarar i filmen hur han tidigt känt en stark glöd inom sig att vilja förändra sin och sin omgivnings situation. Han studerade till advokat och gjorde samtidigt en politisk karriär inom det republikanska partiet. Kombinationen ledde till en spikrak väg upp i hierarkin på justitiedepartementet. 1989 ställde Guiliani upp som borgmästarkanditat i New York men förlorade med den minsta marginalen någonsin i New Yorks historia. 1993 ställde han upp igen och vann.

Dag ett började Guiliani sin kamp för ett tryggare, rikare och mer "välfungerande" New York. Under sina två mandatperioder som borgmästare, i en av världens största städer, har han enligt många varit framgångsrik.

Tonya, en ung svart kvinna från "Young Republicans" förklarar hur turismen börjat blomstra, kriminaliteten- och arbetslösheten sjunkit. Och hur investerare, eller "Developers" som de kallas i USA, har kommit till staden för att "utveckla" affärsverksamheten.

Kritikerna menar å sin sida att det inte är Guilianis förtjänst utan de senaste årens stigande högkonjunktur som återspeglat sig över i hela landet. Stephen Deavon, medborgarrättsaktivist och advokat, håller med om att staden blivit tryggare, men att priset varit för högt. "Den vita medelklassen har blivit tillfredställda men på bekostnad av de fattiga. De stora förlorarna är, som vanligt, de som minst har", menar Deavon.

Lower East End har under de senaste 40 åren varit den radikala politikens- och konstens centrum. På 60-talet för den svarta medborgarrättsrörelsen, under 70- och tidiga 80-talet punkrörelsen. Och gayrörelsen har länge haft sitt tillhåll här. Även Greenwich Village, både de begåvade och de mindre begåvade konstnärernas Mecka, ligger på Lower Manhattan. Men här har även porren, drogerna och därmed kriminaliteten flockats.

I filmen möter vi prostituerade, knarkare, hemlösa, gatukonstnärer, jazzmusiker, hallickar, torskar, punkare, transor hängandes på sexklubbar, barer, gator, i bilar, i Squatar ockuperade och övergivna hus. Men även unga mödrar med barnvagn, cykelbud, affärsmän och taxichaffisar. I vardagen trängs det normala med det absurda. Eller som en lokal konstnär uttrycker det: "Här sprängs det normaliserade".

Det är detta som stör den republikanska politikerkåren i Stadshuset. Och allra mest stör det Guiliani själv. Det ska visa sig att han är beredd att gå långt för att "städa upp" i sin trädgård.

En av de första åtgärdena var att sälja ut delar av Lower East End till högst bjudande. Mycket snabbt och kostnadseffektivt sätt att köpa ut det obehagliga. Ett antal hus som ägdes av staden såldes till Disney därav filmens namn Rudyland. Ett helt kvarter, där många av områdets nattklubbar och barer låg, har på kort tid genomgått en metamorfos. Idag ligger där ett stort nöjeskomplex, inte helt olikt vårt eget Heron City utanför Stockholm. Även en del av stadsdelens parker har sålts ut till större företag. Några få, som till exempel Albert Park, räddades av invånarna som efter höga protester fick Guiliani att lyssna på rätt öra. Många andra har drunknat under stora kontorsbyggnader.

Vi möter Miss Paisley, en "dragqueen" som tidigare hade sitt jobb på en av klubbarna som sålts av, är sedan ett år tillbaka arbetslös och numera även hemlös. "Guiliani vill strypa New Yorks själ" menar hon. Miss Paisley får medhåll av några män som säger sig vara musiker: "Lower East är till salu".

Segregation, ett redan utnött ord i New York-sammanhang, är en tydlig konsekvens av Guilianis politik. Där tidigare amerikansk arbetarklass, medelklass och business kunde springa på varandra har krockarna subtraherats till mellan medelklass och business.

25 procent av barerna i Lower East har tvingats stänga på grund av "tveksam verksamhet", det vill säga mötesplatser för homosexuella, transsexuella, heterosexuella och vilketsomsexuella. Vissa barer har till och med fått förbud på stearinljus på borden eftersom det misstänks att man använder ljusen i sexuella lekar vilket i och för sig inte är helt otroligt.

Det har stiftats en lag på att porrbutiker, klubbar eller barer inte får ligga närmare än 500 meter från en skola eller en kyrka. Många har packat ihop och dragit iväg.

Hårdare lagar mot prostitution har lett till att en prostituerad kan häktas med misstanke som legitim grund. En svart tjej som inte vill säga sitt namn men sin ålder, 18 år, säger "Det har blivit tufft. Men vi byter inte yrke för det, vi byter bara område".

Hårdast har nog Guiliani gått åt de hemlösa. En ny lag säger att det är olagligt att vara hemlös. Samtidigt erbjuder staden så kallade "Shelters" eller "Skydd", det vill säga tältsängar i gymnastiksalar. Som motprestation eller som Guiliani säger "som ett tack till staden" tvingas de hemlösa utföra tjänster som gatusopning och parkrenhållning. En äldre hemlös man säger till kameran att: "Jag vill försvara min rättighet att välja att vara hemlös!".

Thanksgiving 1999, en stor högtid i USA, arresterades 100 hemlösa och tvingades in på "Shelters". De som vägrade åkte i fängelse. Bums.

Allt detta har lett till att många Lower East End-invånare börjat protestera. Stephen Deavon säger att: "Guiliani har vitaliserat medborgarrättskänslan hos invånarna".

Torget utanför Stadhuset har en 200-årig historia av demonstrationer och protester. Det var här man samlades för att uttrycka sina missnöjen inför politikerna. I maj 1997 förbjöds alla former av samlingar utanför Stadshuset.

För att stävja protesterna har Guiliani använt sig av en gammal och erkänd metod. Ge polisen pengar och se till att de lyder dig.

Skakiga bilder visar ett hundratal polismän och ett antal pansarbilar dundrar upp mot ett "Squatat" hus. En skräckslagen latinamerikansk kvinna skriker mot kameran att det är likadant i New York som under diktaturen i sitt gamla hemland. Många av Guilianis kritiker kallar honom för Rudolph "Hitleriani". På plakat med bilder av honom har de ritat dit den typiska lilla mustaschen. En man harpå en gata ställt upp en skyltdocka föreställande Guiliani. Han uppmanar förbipasserande att säga några väld valda ord till sin borgmästare. Glåporden är inte milda.

Ed Koch säger: "Guiliani är inte Hitler, men han är gott och väl McCarthy!"

Filmen "Rudyland" är skickligt berättad och i salongen sitter publiken och skruvar på sig. Med all önskvärd ? tydlighet framgår vilken sida filmaren står på. Ambitionen är ändå inte objektivitet utan att ställa frågor. Hur kan detta hända, idag, i vårat Amerika? I "Land of the free, home of the brave"? Och frågorna hopar sig.

Kanske borde vi, här hemma i trygga Sverige, skicka våra egna politiker att se "Rudyland", liksom vi skickar våra skolelever att se filmer som "Schindlers List".

Välj ett prefix, in- eller noll, och haka på tolerans. Vem bestämmer var skillnaderna ligger?

Kanske även du och jag en morgon vaknar upp i "Rudyland".

Fotnot: All fakta kommer från filmen "Rudyland" och www.nyc.gov New York-administrationens officiella hemsida. Citaten är fria översättningar av textförfattaren.

Av Ali Fegan 01 feb 2001 10:01