Som framgått i media har jag föreslagit att fotbollen som sport och rörelse ska få Nobels Fredspris för 2001. Bakgrunden till detta är, förutom mina erfarenheter som aktiv under 30 år varav 6 på dåvarande division 2-nivå nuvarande division 1, den historiska, sociala och positiva betydelse som lagsporten fotboll haft under dess ca 150 år långa historia.
I mitt brev till norska Nobelkommittén skriver jag bland annat:
"Trots att den moderna idrotten generellt har ökat förståelsen mellan människor i olika länder, av olika raser och med olika religioner och tänkesätt, har den hittills aldrig tilldelats Nobels fredspris."
"Fotbollen har verkat i en värld som under de senaste nio decennierna genomlidit två världskrig och oräkneliga konflikter mellan och inom etniska grupper. Märkliga händelser med förbrödrande effekt, under tider av total låsning på det politiska planet, kan skrivas på fotbollens konto. Ett exempel på detta var när Nord- och Sydkorea sände ett gemensamt landslag till ungdomsvärldsmästerskapen 1991 i Portugal. Detta långt innan de två ländernas överhuvuden möttes för politiska samtal. En annan händelse av samma slag var när Iran och Irak, Nord- och Sydkorea möttes i samtal kring organiseringen av Asiens kvalificeringsturnering inför världsmästerskapen 1994, i en anda av vänskap och fred."
"Fotbollen har spelat och kommer också fortsättningsvis att spela en betydande roll på den globala arenan med avseende på dess förståelseskapande funktioner människor emellan. Fotbollen som idrott med ett icke-politiskt syfte, har just tack vare detta faktum visat sig vara mycket väl lämpad i fredens tjänst. Därför är det nu hög tid att uppmärksamma, belöna och uppmuntra spelet fotboll, dess utövare och åskådare, med den välförtjänta utmärkelse som Nobels fredspris utgör."
Förutom det ovan anförda ska också tilläggas det stora arbete som mycket sällan uppmärksammas som utförs av ungdomsledare, andra frivilliga föräldrar med flera över hela världen. Skulle deras insatser värderas i form av socioekonomiska termer och därtill medräkna folkhälsoinsatser och samhällsprevention, skulle vi uppnå en slutsumma som hundrafalt överstiger kostnaderna för de problem som kan knytas till fotbollen.
Mitt förslag att sporten fotboll ska tilldelas Nobels fredspris 2001 har fått ofattbar stor respons. Reaktionerna har varit överväldigande och positiva, särskilt från utländsk media. Cirka 25 journalister och reportrar, allt ifrån Hongkong till Los Angeles, liksom olika nationella och internationella tv- och radiokanaler, har hört av sig. I flera av dessa har jag fått utveckla tankarna bakom förslaget. På hemmaplan har de personer som kontaktat mig varit övervägande positiva till mitt förslag. Givetvis har också förslaget kritiserats, dock i betydligt mindre omfattning än väntat.
Om man ser till de inhemska media känner jag enbart till den kritik som framförts i Svenska Dagbladet av dess kåsör Sune Sylvén, som i en krönika kommenterat förslaget och kommit till den slutsatsen att förslaget är mer skrattretande än bra.
De som framför kritik mot förslaget har ett gemensamt och det är att lista upp allt det negativa som kan knytas till fotbollen, både i nutid och i det förflutna.
Jag är väl medveten om de problem och negativa händelser som kan knytas till fotboll och att fotboll använts för andra tvivelaktiga syften. Detta ska inte bortförklaras. Men det blir märkligt när man tar detta som intäkt för att avfärda mitt förslag. Med samma intellektuella kullerbytta kan därmed alla politiker och trosföreträdare direkt avfärdas som möjliga kandidater till fredspriset. Om man betraktar vad politiker och politiska församlingar lyckats åstadkomma under de senaste 150 åren med två världskrig, judeutrotning, Koreakriget, Vietnamkriget, Gulfkriget, Bosnien och så vidare, väger den blodsspillan, som kan knytas till fotbollen, mycket, mycket lätt.
Ibland är inte heller all kritik "färdigtänkt". Ett exempel från nämnda krönika är kommentaren till en för fotbollen positiv händelse som utspelade sig under första världskriget. Under ett vapenstillestånd beslöt några tyska och engelska soldater för att spela fotboll mot varandra. Detta visar på att fotboll kan överbrygga fientligheter mellan individer och nationer. Kåsören väljer då att anföra att detta inte hindrade soldaterna att återvända till sina skyttegravar och fortsätta skjutandet. Varför de återvände till sina gropar funderas inte över. Orsaken till att de återvände var i sin förlängning konsekvensen av politiska beslut, inte fotboll, och hot om anklagan för desertering, vilket i sin tur medför arkebusering.
Lyckligtvis resonerar inte Nobelkommittén på samma sätt utan utgår från andra bedömningar, vilket inneburit att både Willy Brandt , Moder Teresa och Kim Dae Jung erhållit fredspriset för sina enastående insatser för en bättre värld.
Det finns företrädare för en, enligt min uppfattning, naiv inställning som hävdar att om alla fotbollsspelare övergick till schack skulle vi få en bättre värld.
Alla människor är ofullkomliga och har både goda och onda sidor med sig från födseln. Det är därför av vikt för oss alla att odla de positiva sidorna och lära oss att bekämpa och kontrollera de negativa. Här har fotbollsfostran haft, och har, en stor betydelse för det uppväxande släktet, där man kan lära sig att samverka med andra och att kontrollera sina känslor.
Låt oss alla gemensamt verka för att fotbollen återfår sitt ursprungliga syfte och att vi bekämpar de negativa krafter som försöker skada en sport som har en så stor betydelse för så många.
Av Lars Gustafsson 01 feb 2001 15:17 |
Författare:
Lars Gustafsson
Publicerad: 01 feb 2001 15:17
Ingen faktatext angiven föreslå
Artikeln är inte placerad. föreslå