Falsksång

Dansksvensk premiär på Draken. Det är måndag kväll och jag skall se min statistdebut i "En sång för Martin". Självklart är jag nervös.

Det är en vacker film. Snyggt foto, ljusa miljöer och klara färger gör filmen sevärd. Ögat njuter. En scen då huvudrollsinnehavarna Sven Wollter och Viveka Seldahl badar tillsammans är en bildmässig höjdpunkt. Wollter får problem och Seldahl hjälper honom från att drunkna. Hon misslyckas och de två sjunker under ytan. Det är helt tyst i salongen. Ingen musik, bara kampen i det blå. Bilderna på de två griper tag. Intryck som varar efter slutet.

"En sång för Martin" gör mig dock rejält förbannad. Wollter som alzheimersjuke Martin och Seldahl som hans älskade fru Barbara spelar riktigt bra. Samspelet mellan dem är naturligt och trovärdigt: blickar, uttryck. Men vad säger de till varandra? Ur munnarna kommer ingen naturlig dialog.

Karaktärerna maler istället högravat på och pratar läskigt fint. Språket känns falskt. Jag slutar att lyssna. Försöker hålla för öronen och koncentrera mig på att titta. Alldeles för jobbigt. Längtar efter fjärrkontrollens muteknapp men då missar jag all musik. Det känns inte bra.

Filmen blir en svår resa att ta sig genom. Det som ska vara seriöst blir konstlat och ganska roligt. Jag skrattar åt det Martin och Barbara säger till varandra men lider med dem på samma gång. Fan. Lämnar Draken lurad och sur. Det hjälper inte att min ryggtavla syns i en halvsekund. Scenen då nattvagnen med en sovande statist far förbi Barbara är bortklippt. Lurad igen.

Av Johan Hansson 31 jan 2001 15:43