"Ali, Rabiaa and the others"

Det är aldrig försent: Det finns en annan och lycka än i reklamens och marknadens prylvärld. Den som lidit mycket förtjänar något bättre.

Hur kan man vara så korkad som jag? Filmen gick på Victoria och jag fick för mig att den låg i Victoriahuset, så jag ångade dit fem minuter försenad. Nej, jag rusade ner till
Järntorget och kom på att jag skulle till Kungsgatan.

Hon i kassan lovade att jag fick gå in om jag hittade vaktmästaren, det gjorde jag inte. Jag rusade rätt in i en liten kur, där det stod privat. Ingen såg att jag smög in 12 minuter försenad. Men jag såg jättebra.

Därför vet jag inte om början var lika bra som resten av filmen, men det var den säkert.

Ali, en man i sina bästa år hade suttit i fängelse i Marocko i 20 år. När han kommer ut ur fängelset flyttar han in hos Raabia, tjejen som var med i det gamla hippiegänget, hon som alla killarna låg med. Hon hade fått en dotter, men visste inte vem pappan var, dottern frågade. Men hon svarade litet diffust.

Ali gjorde sitt bästa med att älska både Raabia och hennes dotter, han försökte vara som en far för henne och diktade ihop en liten historia om fadern som dött, men älskat Raabia så mycket.

Raabia blev rasande. Filmen fladddrar framåt och bakåt. Han tänker på hur det var på den tiden då de var unga och då han var liten. han famlar i nuet för att hitta rätt. Han söker sin identitet och famlar hit och dit.

Då hittar han vännen,som inte satt 20 år i fängelse utan åkte till USA och gjorde stora pengar. Han fick åka bil till ett lyxigt område, där en vaktmästare körde bort bilen. Han blev hembjuden till hans tjusiga villa, fick hälsa på den vackra frun och dottern. Han fick dricka dyrbar sprit, sitta i flådiga möbler och titta på äkta konst. Han fick en del pengar av vännen, som kompensation för att han blivit förråd.

Han gick till fots hemåt. Berusad och deprimerad. Han spydde upp den dyrbara spriten och en del ångest.

Under tiden så hade Raabia och dottern blivit oroliga de var hos polisen och gick runt stan och letade efter honom. De kom i rätt tid för att se honom hoppa ner från bron, för sent för att hindra honom.

Han hoppade, sedlarna flöt bort i vattnet. Dem ville han inte ha. Han flöt upp och simmade, för han hade alltid varit en duktig simmare, vilket inte den rike vännen var.

Uppe på bron stod Raabia och dottern och kramade honom. Han hade fått en familj att tycka om. För sent för att hindra honom, för sent för att hindra honom men lagom för att se.

Av Susanne Angwald 30 jan 2001 11:04