Har Hollywood tagit mitt filmfestivalhjärta?

Har Hollywoods hjärntvätt nått även mitt hjärta? Efter att ha blivit matad - och föralldel även låtit mig matas - med enkla och lättsmälta filmer från det stora landet i väster verkar cineasten i mig nästan helt försvunnit.

Jag har hittills hunnit se två filmer under filmfestivalen. Först en isländsk film om en förlorare som försökte sälja bulgariska cigaretter och sen en kinesisk film om kärlekens svårigheter. Det var nog inget större fel på någon av filmerna, egentligen, men det krävde en viss energi och stort engagemang för att komma igenom dem och få ut något av dem.

Detta känns väldigt konstigt och väldigt sorgligt. Är det så här mina filmfestivalupplevelser kommer att bli i fortsättningen eller kommer jag att kunna återfinna den där riktiga filmkänslan som jag tidigare relativt enkelt fått av många filmfestivalfilmer?

Jag vill gärna ha tillbaka känslan av lugn, stillhet, ro och närhet som jag fick av den mongoliska filmen med mongoliskt tal och fransk text som jag såg för ca 10 år sedan. Eller den spänning, beundran och avsky jag kände när jag såg dokumentären Dödens järnväg på Bio Capitol för 5-6 år sedan. Jag vägrar tro att dessa känslor är borta för alltid men för att få tillbaka dem måste man nog "öva" mer på att se "svåra filmer". Försöka klara att lyssna på ett språk man inte förstår. För jag tror att mycket av mina förlorade känslor beror på att det är så svårt att avläsa och höra nyanser i ett tal- och bildspråk man inte är van vid. Men man behöver inte kunna förstå helt utan bara försöka vara mer öppen för mer subtila nyanser än vad Hollywood vill överösa mig med.

Leve isländska och kinesiska filmer.

Av Anita Thåström 28 jan 2001 20:00