Den östersundianska dödslistan

Det är samma gamla hus jag går förbi och jag är tillbaka i staden där jag föddes och här bodde jag, precis på de här gatorna, i 19 år. Precis här bodde jag och nu bor jag inte här längre. Jag bor inte här mer. Lämna mig ifred. Många pratar med mig och undrar när jag ska åka "hem". "Hem" som i härifrån där jag bor nu och till staden där jag bodde förut. Och vi är ganska många som bor i samma stad nu, men det är faktiskt bara två av oss som inte åker HEM då vi åker dit. Vi åker ju DIT.

Jag åker inte hem. Jag åker DIT. På sin höjd tillbaka. Men inte hem, för det där är inte mitt hem längre. Så enkelt är det, jag bor inte där längre.

Östersund hade en dödsönskan på mig men jag rymde. Överst på den östersundianska dödslistan fanns jag. På resterande plaster fanns jag. Bara jag. Jag på alla platser. Uteslutande jag. Att någon annan skulle kunna finnas med på den östersundianska dödslistan var en omöjlig tanke.

Det finns en flicka som trodde att hon var med på den östersundianska dödslistan. Det är hon inte, men hon ville rymma ändå. För tror hon att hon är med på den östersundianska dödslistan, är det så. I hennes huvud. Och det finns säkert hundra flickor och pojkar kvar där, som vill rymma. Några av dem är på väg, några av dem kommer aldrig att lyckas. De kommer att vara kvar på listan ett bra tag, kanske resten, av sina liv, just för att deras hjärnor säger åt dem att stanna. Och samma hjärnor har i hela deras liv sagt att de ligger etta på dödslistan.

Det är det som är hela grejen med dödslistor: Det finns en för varje människa, en för varje tillfälle.

Att vara etta på den östersundianska dödslistan var inget speciellt. Jag särbehandlades inte direkt, och ligger du på den ser du inte annorlunda ut - inte d ä r f ö r i alla fall - och du har egentligen aldrig gjort något speciellt för att få vara med där. Kanske handlar det om din egna självbild, kanske handlar det om att försöka andas men inte kunna. Försöka sträcka ut armarna men känna att det är för trångt.

Att ligga på den östersundianska dödslistan - i alla fall om du råkar inneha såväl topp- som bottenplaceringarna - är som att sakta kvävas av en plastpåse. Det är inte så kul, och det märks knappt att du gör det. Du själv märker det naturligtvis, men ingen annan. Så trots att dödslistan endast verkar i ditt huvud måste du rymma. Fort som fan.

Men det är just det, vissa rymmer aldrig. Kanske har de inte samma behov som jag. De kanske aldrig känt det där kvävande, och kan nu åka HEM och känna att det är något bra. Vilket väl kan vara en bra sak. Men det är väl också en bra sak att känna att där man bor är hemma och att det andra är borta.

Den östersundianska dödslistan finns tyvärr inte bara i Östersund. Jag har hört rykten, från andra offer i andra städer, att den finns lite överallt. Den tar sig bara olika namn och skepnader. Jag har hört talas om den lidingöiska dödslistan, och den skoghalliska. De kan variera i form och grymhet, men utgången är nästan alltid densamma: Du dör. Och dör du inte, vissnar du åtminstone ihop till en skrynklig brungrå svampig grej. Om du stannar kvar och låter dig styras av dödslistan är detta helt oundvikligt.

Men att undvika denna sorgliga utgång är enkel: Rym. Ta dina bästa saker och tankar och rym bara. Berätta för dina närmaste, om det finns några, vart du har rymt, eller vart du är på väg, sen är det okej. Välj gärna ett ställe med trevliga människor, bra kultur eller fin miljö kan vara höghus av stål eller en stor åker, bara du trivs. Väl där kan du andas ut. Då du en gång har rymt kan din dödslista aldrig mer komma åt dig; då du har rymt står de som skrev dödslistan kvar, utan någonstans att själva rymma. De kan inte ens försöka att rymma eftersom de sitter fast. De kommer ofta inte på tanken att det ens g å r att rymma, eftersom de är fega får i flock.

Dödslistans motsvarighet, vi kan i brist på bättre ord kalla den poppislistan, är faktorn som gör att människor för alltid blir kvar på samma ställe - varför flytta på sig om man kommit så långt man tror sig kunna komma?

Det bästa då du har rymt från dödslistan och ersatts av någon annan är att du när du vill kan åka tillbaka till stället du rymde ifrån och faktiskt kanske tycka om det, åtminstone lagom uppskatta det. Åk dock inte tillbaka för tidigt, vänta någon månad så du verkligen är borta från dödslistan. Jag var de första veckorna efter att jag hade flyttat livrädd för att åka tillbaka till staden jag rymde ifrån. Dels var jag rädd att den skulle kännas trygg och bra. Jag var rädd att jag skulle finna något slags komfort i människorna jag tidigare bara ville slippa se varje gång jag gick utanför dörren. Jag var rädd att jag, om jag åkte tillbaka, skulle bli kvar, att jag skulle v i l j a vara kvar. Trots att jag hade flyttat hade min dödslista mig kvar i sitt grepp. Jag satt inte särskilt hårt fast, men ändå kunde jag lätt glida dit, tillbaka på topplaceringen.

Jag är fortfarande rädd. Det har gått ett år, men jag är faktiskt RÄDD för att åka dit. Mitt hatkärleksförhållande till staden är mer sunt, mer balanserat. Inte lika mycket hat, men heller inte mer kärlek. Jag slipper staden om jag vill, den upptar inga av mina tankar om jag inte väljer att tänka på den, fast jag ofta kommer på mig själv med att tänka, och då har jag mest hat i tankarna.

Dödslistan kommer aldrig mer åt mig. Om jag en dag skulle komma tillbaka för gott, eller aldrig komma tillbaka alls, kan den ändå inte komma åt mig. För jag lurade den, och den är för dum för att någonsin kunna lura mig. Eller dig.

Men ändå, varje gång jag är i staden jag föddes i är känslan av att de vill komma åt mig där. De bekanta ansiktena, de jag aldrig kände men som jag känner igen så jävla väl. De som aldrig kände mig men tror att de vet så jävla mycket. Jag vet inte om det någonsin kommer att gå över, men jag ska försöka sluta älta ämnet.

Av Jon Lax 26 jan 2001 12:19