Pappaledighet - en livsinvestering

När min son var två månader inledde jag en pappaledighet som skulle vara i 14 månader. Jag hade verkligen sett fram emot att få tillbringa dagarna med honom och se varje framsteg han gjorde. Bilden av mig själv som "världens bästa pappa" blev starkare och starkare för varje dag min ledighet närmade sig.

Jag hade också en bild av att nu kunde jag även få tid över till att skriva klart ett av alla mina bokprojekt.

Men föga hade jag väl anat vad denna "ledighet" skulle innebära.

För det första blev jag omplacerad på jobbet vilket min chef meddelade mig mellan två av sina viktigare möten. Från att ha varit avdelningschef på en av stadens boklådor, skulle jag tillbringa tiden efter min pappaledighet som lagerarbetare. Facket, som jag trodde var på min sida, sa att det var helt i sin ordning och att allt gått riktigt till.

Sedan fanns det ett fenomen som gick under benämningen "öppen förskola", vilken jag besökte en 1 gång. Visst kan det vara trevligt att vara enda kille bland femton kvinnor, men utanförskapskänslan blev outhärdlig när samtalsämnet endast bestod av blöjor, menstration, förlossning och färgen på barnets avföring, och då menar jag ENDAST.

Isoleringen ökade ytterligare eftersom ingen av mina vänner var pappalediga, eller mammalediga heller för den delen. Jag förlorade mycket av den sociala stimulans jag annars hade tillgång till. Allt detta - i kombination med att jag genom min nyfödda pojkes starka behov av sin omgivning påmindes om densamma - gjorde att självförtroendet fick sig en rejäl törn. Dagarna blev till en början en enda lång transportsträcka tills jag fick avlastning på kvällen.

Känslan av otillräklighet gjorde sig påmind och jag blev varken en bra pappa eller en särkild uppskattad man.

Den trenden höll i sig ett tag, men i en kraftansträngning gjorde jag några tappra försök att ta mig ur detta återhållsamhetens nät och hitta tillbaka till "mig själv".

Jag tog upp min gamla ungdomssport, judo. Där fick jag, under lagliga förhållanden, ge fysisk utlopp för den frustration jag bar på. Det var helt ok, tills nyckelbenet hoppade ur led på en tävling för jag tog i lite för mycket.

Jag klev även tillbaka på den nattliga pulsens scen, där jag trodde att min längtan efter social samvaro skulle botas vilket efter tre besök på stadens klubbar, visade sig vara helt fel forum för det.

Slutligen återstod bara ett faktum: Att ta situationen vid hornen och se vad jag kunde lära mig av det. Att försöka sätta mig in i den nya roll jag självmant valt. Att glömma det där med "världens bästa pappa" och istället vara pappa, kort och gott. Att se allt det fantastiska min son förmedlade till mig och sin omgivning. Att ge honom trygghet, kärlek och tillit. Och att göra saker, istället för att bara sitta inne och tycka synd om mig själv.

Även om jag inte skrev så mycket som ett kapitel på min bok, blev illa behandlad på jobbet, tappade självförtroendet och irrade allmänt vilse i tillvaron, så kunde jag, efter fjorton månader, gladligen konstatera att detta var det bästa jag gjort.

Denna utbildning i personlig utveckling som detta gav mig, är ovärderligt. Och jag skulle rekommendera ALLA män att åtminstone ta halva tiden av barnledigheten till förfogande.

I förlängningen innebar det också att jag sa upp mig från jobbet, skrev min första roman, hittade ett jobb jag älskar och att jag idag har en närhet till min son som betyder allt.

Det kvitto min son gav mig när han var tre och ett halv år säger allt: "Pappa, jag älskar dig så mycket, så jag tror jag skiter på mig!"

Av Per Poulsen 22 jan 2001 18:35