Det gör inte ont att föda barn

Nu menar jag inte det som kommer i direkt anslutning till förlossningen som avslag, mjölkstockning, X antal stygn där man inte vill har några stygn fast tanken på att dem skulle sy igen alltihop när dem ändå var igång var, just då, väldigt lockande, bröstböld, temperaturväxlingar värdiga en kvinna i femtioårsåldern, gråtattacker som får Sally Fields att gå och gömma sig, med mera, med mera.

Nä, jag menar sen, när det gått ett år eller två, och det mer börjar handla om uppfostran, konflikter och rätten att sitta på toa ifred.

Det är då man börjar ana vad som komma skall. Det är då man börjar fundera på om man inte skulle struntat i barnlöshetsutredningar, hormonbehandlingar, förnedrande kontrast-röntgenundersökningar vad i hela friden är det för mening med att ge en "avslappnande spruta" när undersökningen sen blir så försenad att den enda nyttan med att jag fick Valium var att dom som satt i väntrummet tillsammans med mig fick sig ett gott skratt och jobbiga titthålsoperationer.

Visst, trist att inte få barn, men det hade man nog kommit över. Man hade framförallt sluppit den förlamande frustration och ständiga oro som följer med barnpaketet. Det är det ingen som säger nåt om. Man pratar i all oändlighet om graviditet och förlossning, men sen då?

Varför får man inte veta att det är fullt normalt att vilja skita i alltsammans. Önska att man bodde i stan, alldeles själv i en tvåa med högt i tak och närhet till häftiga affärer och mysiga krogar.

Slippa köra barn till skola och dagis vareviga morgon, slippa hämta samma barn, dock betydligt gnälligare, varje dag, varje eftermiddag. Kunna vakna, duscha och äta frukost utan att varje morgon behöva ta itu med kriser i storlek med mellanösternkonflikten. Kriser som utlöses på grund av att det rostade brödet blev för mörkt eller att man inte får se "Toy Story 2" innan man åker till dagis, duh?, eller det faktum att favoritbyxorna, alla kategorier, helt plötsligt, över natten, blivit fulast i hela världen.

Varför får man inte veta att det faktiskt inte är onormalt att tänka "nu slår jag, slutar han inte nu, så slår jag". Man slår inte, men bara det att man tänker tanken får det dåliga samvetet att lägga sig som ett stålband runt bröstet som gör det nästan omöjligt att andas.

Stålbandet lever man med hela tiden, ibland sitter det som berg och ibland lättar det lite, men det försvinner aldrig. Man har dåligt samvete för att man inte tillbringar tillräckligt mycket tid med sina barn. Riktig tid alltså, inte bara transportsträckorna morgon och kväll till dagis och säng.

"Alla andra" ligger ju på knä på köksgolvet och bygger klossar, bakar bullar så mjölet yr, spelar spel med änglars tålamod och pysslar i största allmänhet. Att bara läsa en saga varje kväll kommer man inte långt med. Man har dåligt samvete får att man vill vara för sig själv, göra sina egna grejor och samtidigt vet man, att om man inte får ha sin egen tid så blir man en ännu sämre förälder.

Att få barn tar också fram ens sämsta sidor. Man tror att man är så föromsfri och jämlik. Håller brandtal vid middagsbordet om att flickor minsann kan. Dom kan spela innebandy och bli piloter, inga problem. "Du kan bli vad du vill" säger jag till min dotter. Tro aldrig nåt annat än att män och kvinnor är lika bra.

Två minuter senare skäller jag på henne för att hon glömmer att duka av sin tallrik medan jag samtidigt, med ett milt leende på läpparna dukar av efter hennes lillebror som bara rusat från bordet.

Det är en ständig kamp. Vad som är så lätt i teorin är så oändligt svårt i praktiken. Man älskar dom mer än livet självt och ändå blir man så arg så man blir rädd för sig själv. Man skriker och skäller och tycker att dem inte fattar nånting dom är ju ändå fem och sju?!.

Varför lyder dom inte, varför städar dom inte upp efter sig, varför dukar dom inte av, varför, varför, varför? Det kan väl aldrig bero på att jag inte alltid lyder när dom kallar på mig, att jag är ganska oduglig på att städa eller att jag mycket väl kan sitta och läsa istället för att duka av direkt efter maten?

Herregud, jag vill ju bara att dom ska bli starka, trygga, självständiga människor som trivs med sig själva och är snälla mot andra. Är det för mycket begärt?

Så sitter man då där i soffan, fredag kväll, med dottern på ena sidan och sonen på den andra. Man tittar på Bröderna Lejonhjärta, fäller en tår när Skorpan vaknar upp i Körsbärsdalen och får syn på Jonathan nere vid ån. "Men mamma, varför gråter du, nu får dem ju träffas igen" säger sonen, vilket givetvis gör att man gråter ännu mer.

Man sitter där och känner värmen från sina två, friska, underbara barn och undrar i sitt stilla sinne om det inte är dags att skaffa ett till.

Av Kajsa Kallio 21 jan 2001 20:42