Språket:

Jag minns som om det var idag. Ett nytt jobb i en ny stad. Efter några dagar på det nya arbetet blev jag tillfrågad om jag vill bli arbetsledare. Allting var nytt, spännande och utmanande.

Efter några veckor blommade en pågående konflikt, mellan chefen och de anställda, ut i full blom. Jag arbetade som en bland många anställda. Samtidigt fick jag under konfliktens upptrappning mer och mer ansvar att leda arbetet.

Genom min position så blev det klart för mig att ingen av parterna hade hela skulden till den pågående konflikten. Båda parter bidrog och höll den vid liv.

Jag befann mig plötsligt i ingenmansland: ingen att tala med. Flera gånger ville jag avsäga mig min position som arbetsledare: Till slut ville jag avsäga mig livet.

Vi jobbade på kvällarna. På dagarna hade jag bokade tider på stadsbiblioteket för att lyssna på musik. Vid ett tillfälle kom jag för tidig. Min plats var upptagen.

Jag sträckte mig efter en bok i närmaste hylla. Det råkade vara en bok med dikter. Jag öppnade den och läste:

Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
finns det på den andra sidan
och det tycker jag är trist.

Inte ens en grå liten fågel
och aldrig en björk som står vit -
men den vackraste dagen som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit.

Allt blev tyst, allt blev still. Tårarna började rinna. Kände mig skör i hela kroppen och jag famlade ut från biblioteket, medveten om mina tårar och min skörhet. Sökte mig till närmaste skog.

Jag gick och jag hörde:
"Inte ens en grå liten fågel.."

. och jag hörde fåglarna runt omkring mig och jag hörde dom med hela kroppen.

Jag gick och jag hörde och jag såg:
". som sjunger på grönan kvist. "

Tårarna rann nedför mina kinder och jag såg dom gröna kvistarna runt omkring mig som genom en slöja och dock upplevde jag dom och omgivningen som aldrig förr.

"Inte ens en grå liten fågel
och aldrig en björk som står vit."

Jag gick i skogen och orden vibrerade i mig åtföljda av vibrerande, berikande, förlösande tystnad.
Och åter igen vibrerade orden åtföljda av känslan av samhörighet med skogen och omgivningen.


"Men den vackraste dagen som
sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit."

Mina steg förde mig genom skogen. Orden smälte känslorna, som i sin frusna form heter ensamhet, förtvivlan, hopplöshet. Dom förvandlades tillbaka till samhörighet, förundran, glädje och tacksamhet.

Det här var mitt första möte med "dikten". Det gjorde klar för mig vilket mångsidig och fantastisk instrument språket är och kan vara.

Jag gick till arbetet och gjorde mitt bästa av situationen. Utan att behöva "tala" mig till samhörighet så kände jag en samhörighet med alla som jag arbetade med och kom i kontakt med som aldrig förr.

Det var några dagar efter att mina ögon öppnades för språkets förmåga att förmedla känslor och mening som jag mötte en person som jag ofta arbetade med på tu man hand. Hennes yrke var att levandegöra språket.

Jag började berätta om min upplevelse och dess följder. Följden blev att jag fick en lång föreläsning om vilken epok diktaren tillhörde, när han var född, vilka han umgicks med o.s.v. vilket leder mig till:

Språket som en dyrkad avgud:

Före människan var ordet, det överlever ock henne.

Människan är bara ett redskap,utvalt av språket,
liksom trädgårdsgången har utvalt krattan som gör den
krusad och fin till lördagskvällen om sommarn.

Språket har allt, men det saknar tanke, känsla och vilja.
Därför är det som mänskan har fått detta märkliga uppdrag att göra av språket sin egen avbild och världens.

Redskapet slits och förstörs och hamnar på avstjälningsplatsen.

Avbilden lever kvar av det som var du och det du sett.

Allt som bevaras, bevaras i språket och konsten.
Fyll din uppgift i ärlighet och sanning.

Dikta och ljug men var sann mot språket, din herre.
Den som är fånge hos orden, finner hos orden sin frihet.
Lars Huldén 1979

Att förhärliga språket är att förstöra och omintetgöra språkets förmåga att förmedla känslor, insikter och mening. Det som från början skapades för kommunikation människor emellan blir och har blivit människans gissel.

Att göra språket till en avgud genom att tillskriva det egenskaper det inte har medför att människorna blir kluvna, splittrade.

Att förhärliga språket är att missbruka det. Människor glömmer sitt egenvärde som är bortom språket och blir beroende av vad andra, som också har glömt sitt egenvärde, tycker och tänker.

Av Paul Chaitanyo Puekker 18 jan 2001 01:23