Bridget Jones diarré

Böckerna jag tänker på är skrivna av bland annat Helen Fielding, Jane Green, Carol Wolper och Sparkle Hayter. Detta är böcker som enlig min mening, grovt förenklat, förminskar och fördummar, människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet. Dubbelmoralen frodas och budskapet är glasklart. Var gärna tuff och stark men då får du leva ensam. Aldrig uppleva den totala harmoni och lycka som tvåsamhet innebär.

I samtliga böcker kretsar handlingen kring en kvinna i 30-35 årsåldern, vacker och självständig. Hon har roliga kompisar, schysst lägenhet och ett bra jobb. På det hela taget verkar hon vara mycket framgångsrik och lycklig. Men ack vad man bedrar sig. Efter ett par misslyckade förhållanden är hon singel igen och det är ju inte precis någon vitamininjektion för självkänslan.

Hon är inte alls lycklig och inte särskilt självständig heller. Hennes rumpa är för stor och hennes bröst för små. En viktökning på 0.3 kg får hennes liv att rämna trots att hon är på gränsen till hälsovådligt smal.

Livet kretsar kring självsvält, dåligt självförtroende och jakten på den perfekte mannen. Den tid som blir över spenderas tillsammans med likasinnade väninnor klagandes på karlar eller i ensamhet framför telefonen väntandes på att Han ska ringa. Det gör han sällan eller aldrig. Gud förbjude att hon skulle ringa upp Honom. Det är ju lika med socialt självmord. Vem vill bli betraktad som efterhängsen och desperat?

Det är inte bara privat som hon kämpar en ojämn kamp mot det första könet. På jobbet, som hon har mer eller mindre på nåder, tvingas hon utstå sexistiska kommentarer och taffliga närmanden från sin chef, annars kan hon lägga till arbetslös på listan över personliga misslyckanden.

Så där håller det på. Visserligen finns det ett par ljusglimtar men dom innefattar fysiskt våld och det är väl inget att applådera direkt.

Männen i de här böckerna skildras iofs inte heller
i någon vacker dager. Dom framställs som odrägliga
manschauvinister som bara tänder på undergivna anorektiker
med stora bröst och som är livrädda för ett förhållande
som vara längre än 48 timmar.

Men, och det är detta som är viktigt, det är mannen som
är den starkaste, som är maktfullkomlig och som bestämmer.
Det är han som sätter villkoren, både på jobbet och när det
gäller förhållandet och det är bara för kvinnan att lyda.
Han kan styra och ställa med hennes liv och tillåts att göra
det eftersom hon är så rädd att bli arbetslös/övergiven.

Nä, jag vill läsa böcker om kvinnor som inte skäms över att
dom kan säga ord med fler än två stavelser samtidigt
som dom är stolta över sin A-kupa. Än har jag inte hittat nån så i värsta fall får jag väl skriva en själv.

Av Kajsa Kallio 18 jan 2001 14:59