Ludius Humanus

I en Hasse Alfredson-dialog får Tarzan en konkret fråga:
"Hur såg man till slut att du inte var en apa bland de andra?"

"Jag var inte lika röd i baken."

Skillnaderna är inte så stora. Hunden utanför mataffären väntar, precis som ungen i sittvagnen, otåligt på sin matte; se så noga de kollar varje gång någon kommer ut från affären.

Min mormor hade en gammal häst; kalla vintersöndagar var den låghalt på väg till kyrkan, men fullt frisk på vägen hem.

Vi ser det vi tror; se hur tätplatsen hägrar för travhästen. Eller handlar det bara om att springa i flock?

Visst kämpar jycken i greyhoundracet för att vinna. Eller handlar det bara om att jaga en mekanisk hare?

Arternas dräkter signalerar identifikation och handling. Påfågelns stjärtfjädrar lockar i utbrett läge många honor. Lejonhannens lurviga man tillkännager styrka och dominans. Och i tecknade djurserier har figurerna ett tydligt kroppsspråk med sina förstorade ögon, justerade anletsdrag och knubbiga fingrar. Fast riktiga djur lägger ju också ömsint sitt huvud på sned, tigger bedjande om mat och bäddar försiktigt sin sovplats även om de bara flyttar pinnar.

Människan har präglat flera djurarters beteenden och kapacitet för olika ändamål. Vissa djurarter har därmed kommit att leva i en ömsesidig nyttorelation med människan: Vakthunden och väktaren. Ledarhunden och den synskadade. Tävlingshästen och tränaren. Sällskapsdjuret och den keliga familjen. Osv. Många människor utvecklar också en särskild gemenskapskänsla med de domesticerade djuren. Det kanske till och med finns en ömsesidig medvetenhet om rådande skillnader mellan människa och djur.

Den art som här intresserar oss, visade fram till 1973 nästan inte upp några synliga honor. Därför började man då katalogisera alla observationer. Sedan dess har de synliga honorna ökat i antal men de är fortfarande få i förhållande till alla räknade hannar. Arten är vanligt förekommande i hela landet.

Trots att behovet av biologisk mångfald uppmärksammas alltmer, finns det de som tycker att den här arten brett ut sig alldeles för mycket. Men de är inte så många. Befolkningens majoritet engagerar sig inte bara för artens fortbestånd utan också för dess fortsatta spridning. Tillskyndarna bedriver kampanjer och bildar ideella föreningar i syfte att främja artens livsbetingelser. Ofta ställs statliga och kommunala bidrag till beskyddarnas förfogande.

Den här arten väcker starka känslor - för och emot. Måhända är det artens jaktinstinkt och flockbeteende som väcker avsmak hos en del. Å andra sidan tycker de flesta, att det är just det i kombination med den reflexmässiga brutaliteten som tjusar. Artens latinska beteckning är Ludius Humanus. Den har präglats till att roa och underhålla med inlärda konster.

Alla Ludius Humanus har dock inte präglats till samma beteende. Några har programmerats för avancerade anfall, andra har övats i kollektivt försvar och vissa har anpassats för individuella punktinsatser. Alla har de dock präglats för att tolerera kroppsskada. Alla förutsätts de kunna fungera som en kollektiv, mekanisk enhet och som sådan låta sig fjärrstyras.

Samtidigt avkrävs de individuella initiativ inom ramen för gruppens gemensamma uppgift. De har drillats till reflexmässig, offensiv reaktionsförmåga med återhållen empati. Deras jaguppfattning har amputerats till gagn för den kollektiva identiteten. Men de har också överstimulerats att trängta efter egocentrerad uppmärksamhet.

Människan har sedan långt tillbaka för dressyrens skull manipulerat olika djur: uppmuntran för den mentala hälsans skull. Tuktan för den praktiska nyttans skull.

-o-

Ludius Humanus drar ofta stora, förväntansfulla skaror till sig. Vid ett aviserat observationstillfälle, tex, samlades hela 16 468 personer, mest män, för att få se dem i full aktion på någorlunda nära håll:

Formerade i två grupper om elva exemplar springer de ut på den öppna ytan på 80 x 110 meter. Dräkternas färgglada mönster glänser i solljuset. För identifikationens skull har de en nummerlapp anbringad på ryggen. De kråmar sig, sprattlar ystert som vårkalvar, de knuffas och de slåss lekfullt med varandra. Det påminner om en voltstart på Solvalla.

Alla de elva Ludius Humanus i den ena gruppen har tilldelats samma uppgift de elva i den andra. I utgångsläget ställs grupperna spegelvända mot varandra.

På fältet finns också en domptör med visselpipa. Han förmår, dels Ludius Humanus att stanna på fläcken, dels att utföra bestämda rörelsemönster.

Ludius Humanus förstår korta meddelanden. Domptören förmedlar dem med hjälp av olikfärgade och i luften uppsträckta kort. En grav avvikelse från dressyrprogrammet beivras omgående. Domptören blåser då i sin pipa, håller upp ett rött papperskort och tar ögonkontakt med den som felat.

På en given signal börjar Ludius Humanus visa sina konster. Mellan publikens 16 468 individer och de 22 exemplaren väcks en slags relation. Kanske till och med en ömsesidig medvetenhet om rådande skillnader.

-o-

Under sådana här föreställningar kan det bli en stunds direktkontakt mellan de omkringstående och ett enskilt exemplar av Ludius Humanus.

Det ske exempelvis när en luftfylld sfärisk kropp omkrets 70cm, vikt 425 gram förpassas förbi en utplacerad väktare och vidare in genom en markerad passage på 7,32 x 2,44 meter. Då bryts föreställningen för en kort ritual: Den presterande Ludius Humanus tillåts göra en individuell uppvisning.

Han kan greppa sin högra stortå med höger hand, hoppa jämfota, stå på händer, knäböja inför de 16 468 människorna, springa ett runt på stället osv. Det påminner om huskatten som, i sitt reflexbetingade sug efter uppskattning över artgränsen, visar husbonden sin nyfångade råtta.

Föreställningen har dessvärre också brutala inslag. Det är omtvistat om Ludius Humanus stimuleras till mentalt skadlig upp-, om- och urladdning. Som en försiktighetsåtgärd och med hänsyn till artens fysiska och mentala välbefinnande, begränsas organiserade föreställningar av detta slag till 90 minuter åt gången.

Incidenter kan dock inte undvikas. Redan efter knappa tio minuter får en Ludius Humanus ena benet avsparkat. Han ligger och kvider i fosterställning.

"Döda, döda, döda" utstöter en mansdominerad talkör vid fältets ena kortända. De önskar hämnd på den som orsakat skadan. Yngre åskådare härmar med målbrottsspruckna röster.

Alla skriker för full hals. Den mänskliga rösten har stor spännvidd mellan njutbara toner och avgrundsvrål. Ingen tycks uppfatta det allvarlig i uppmaningen som skanderas så taktfast. Vore uppmaningen riktad till Homo sapiens, vore det per definition en lagstridig uppvigling.

Stämningen förtätas kring fältet: upprymdhet, beundran, glädje och hänförelse. Men också besvikelse, hat, aggression, hembygdsromantik och nationalism som i grumlig blandning smakar unket i liten dos.

Någon ropar till en annan: "Herre-jävlar också. - Har han brutit benet? - Hur länge blir han borta? - Ett par timmar? - Flera dagar?"

Våra tillit till avancerad kirurgi , däggdjurs starka läkkraft och modern rehabilitering, skapar en blind fläck. Vi överskattar osårbarheten och underskattar tåligheten. Och reaktionerna är ofta likartat känslokalla oavsett om det handlar om ett brutet vadben eller en bruten hjulaxel i Formel-1.

Tillståndet präglar tillvaron.

Det är knappt fyra generationer sedan som människan började att systematiskt prägla några av den egna arten i rikting mot det som kom att bli Ludius Humanus. Homo sapiens avdomesticerar sig själv för nöjes skull. Visserligen bara i ett begränsat antal. Och det sker ofta med ideella och inte sällan med skattefinansierade insatser. Det har effekt.

Ludius Humanus har utvecklat annorlunda beteenden. Ludius Humanus har en manipulerad jaguppfattning och den språkliga kommunikationsförmåga har stympas. Ingen tid förslösas heller på distraherande intellektuell stimulans: ett måttligt avdomesticerat korplag i fotboll borde med pedagogisk finess ännu kunna tillgodogöra sig en kulturupplevelse i samband med konfrontationsbesöket i en grannkommun eller fjärran världsstad.

Någon djupare debatt om de ideologiska krafter som forcerar en fortsatt degenerering, vars konsekvenser redan kan skönjas, förekommer inte.

Ändå kan Ludius Humanus sedan länge köpas och säljas legalt mellan för ändamålet inregistrerade, ideella föreningar. Inte sällan till svindlande belopp. För att kväsa Ludius Humanus till lydnad, ordnas för denne ett kostbart näste och andra generösa kompensationer. Samtidigt åläggs Ludius Humanus hårt reglerade tider och stränga förbehåll. Berörda Ludius Humanus exerceras dessutom i att ge korta och inövade omdömen om vissa varor och tjänster på marknaden.

För att optimera prestationsnivån utfordras många Ludius Humanus med specifik diet före varje föreställning. Andra tränas med specialdesignade redskap. Åter andra experimenterar med ökad eller minskad sexuell aktivitet i anslutning till varje framträdande.

Ännu finns inga larmrapporter om att dagens tränings- och präglingsprogram åsamkar utsatta Homo sapiens några allvarligare störningar. Det tycks dock vara uppenbart, att när mutationen väl har skett, finns det mätbara skillnader mellan Homo sapiens och Ludius Humanus.

Hunden och hästen är helt domesticerade djur. De lever nära människan i ett starkt beroendeförhållande i människans tjänst. De är tama och kan dresseras.

Huskatten är inte helt domesticerad. Den lever i ett visst beroendeförhållande nära människan. Den är ett rovdjur. Kattens rovdrift på möss är till gagn för den mänskliga värdfamiljen. Huskatten kan endast dresseras i begränsad omfattning.

Vilda djur kan dresseras till att utföra vissa konster. I människans fångenskap störs deras instinkter, främst när det gäller näringsintag och fortplantning.

Ludius Humanus kan inte återdomesticeras.

Av Ulf Lönnberg 17 jan 2001 10:04