Livstidsstraff eller inte

Livstidsstraff eller inte?

Överåklagare Sven-Erik Alhem framförde på DN Debatt för ett tag sedan att livstidsstraffet bör innebära att den dömde sitter i fängelse livet ut. Detta för att skydda samhället. Vissa medborgare skulle alltså behöva vara inlåsta livet ut för att vi kan utgå ifrån att de är oförbätterliga då de redan begått så grova brott.

Det Alhem skriver är i praktiken redan verklighet.

Justitieministrarna Laila Freivalds och Gun Hellsvik, har redan infört den ordning Alhem vill ha. De har fördubblat livstidsstraffets längd från att i praktiken ha inneburit att den dömde satt inlåst 7-8 år till att idag innebära cirka 15-20 år i fängelse eller mer. De har båda i olika sammanhang framfört att "livstid är livstid" och därtill medverkat till straffskärpningar som innebär att det idag finns fångar i Sverige som dömts till tidsbestämda straff på 17-18 års fängelse. Mycket tyder också på att de inte någonsin har för avsikt att benåda en del av de livstidsdömda.

Vad Alhem vill göra är att formalisera det som pågår genom att helt frånta regeringen läs justitieministern rätten att benåda livstidsdömda. Och därmed ändra den ordning som varit rådande under hela 1900-talet. För "livstid" har under 1900-talets Sverige alltid inneburit "fängelse tills vidare", tills den dömde blir benådad.

Minskad grov brottslighet?

Kan då Alhems tankar och den före detta justitieministern Freivalds och Justitieutskottets ordförande Hellsvik arbetat för minska den grova brottsligheten? Skulle det innebära att vanliga hederliga medborgare skulle kunna känna sig säkrare?

Vi vet svaret på dessa frågor, då det redan har prövats i Sverige. Så sent som på 1800-talet hade vi dödsstraff för ett antal brott i Sverige. Bland annat för "tredje resan stöld". Vilket innebar att tredje gången någon dömdes för stöld ansågs han oförbätterlig och kunde dömas till döden.

Ett kraftfullt agerande från samhällets sida kan man kanske tycka. Men det minskade inte på något sätt brottsligheten. Tvärtom ökade brottsligheten kraftigt under denna tid.
Straffpåföljder som skärps eller mildras har ingen som helst påverkan på de grövsta brotten som till exempel mord och dråp.

Tittar man på de senaste 250 åren så hade vi dödsstraff för mord fram till 1921. Därefter under några årtionden i praktiken 20-25 års fängelse. Under efterkrigstiden har många mördare dömts till rättspsykiatrisk vård. En del av dessa patienter har släppts ut efter några få år och andra sitter fortfarande inlåsta sedan mer än 30 år tillbaka. Och nu under 90-talet har alltså livstidsstraffet i praktiken fördubblats vad gäller den tid den dömde sitter i fängel-se. Men inget av detta har påverkat antalet mord och dråp i förhållande till folkmängden!

Alhem tar som exempel bombattentat mot journalister och poliser, vilket vi utgår ifrån att han bedömer som mordförsök utifrån vad han anför, vilket man ju också kan dömas till livstid för. Men här gäller detsamma som för fullbordat mord, nämligen att inga påföljdsändringar har påverkat antalet mordförsök.

Låt mig här understryka skillnaden på de som mördar och anses så gravt psykiskt sjuka att de placeras inom rättspsykiatrin - blir inlåsta på obestämd obegränsad tid på mentalsjukhus.

Bland dessa finns idag ett mindre antal personer som utifrån vad man idag kan göra inom psykiatrin, troligen aldrig blir utsläppta då de utgör en fara för sig själva eller andra. Några har suttit inlåsta i närmare 40 år nu. Det handlar då om människor som lider av de allvarligaste psykiska störning vi idag känner till och som därför måste hållas inlåsta, antingen samhället har upptäckt deras grava störningar genom brott de begått eller på annat sätt

Men då talar vi om patienter som kan anses farliga och därför är inlåsta på mentalsjukhus - inte om brottslingar som döms till fängelse. Och en person som kan anses "farlig" i konstant mening, eller i varje fall alltför ofta, hör naturligtvis hemma på mentalsjukhus. Hur länge den personen sedan vistas där, om det i vissa fall blir livet ut, ska inte ha något att göra med utdömande av livstidsstraff.

Den nuvarande ordningen skyddar poliser:

Tvärtemot Alhems tankegångar så är tanken med att "livstid" inte ska innebära det bokstavliga "livstid" just att skydda samhället och dess medborgare.

Därför har man samma ordning i många europeiska länder som i Sverige, den dömde kan komma att släppas ut igen om han/hon sköter sig. Personen ifråga har alltså något för att inte göra saken än värre. När de som är misstänkta för polismorden i Malexander greps gav de upp när polisen kom. Om de vetat att de skulle dömas till livstid som innebar just livstid, vad skulle de då ha för anledning att inte försöka skjuta sig fria även denna gång?

Och om det hundratal personer som idag sitter dömda till livstid i landets fängelser blir övertygade om det som Freivalds och Hellsvik framför, att de kommer att sitta livet ut, vad har de då att förlora på ett rymningsförsök där personal tas som gisslan och kanske dödas?

Tanken i det nuvarande systemet är alltså att den dömde ska ha något att vinna på att inte göra saken värre och något att förlora på att ånyo döda eller skada andra människor. Att försätta en människa i en situation där han eller hon absolut inte har något att förlora innebär att man gör honom/henne farlig, vilket vi naturligtvis ska undvika. Det är den kloka tanken bakom det system som råder i de flesta europeiska länder idag.

Inga återfall i mord:

Men innebär då inte det nuvarande systemet att vi släpper ut personer som begår nya mord? Nej! Det finns inte ett enda exempel på sådana återfall under de senaste 40 åren i Sverige. Och där faller slutligen Alhems förslag - vi har helt enkelt inte de problem han försöker påvisa. Vi har inte några mördare som släpps ut ur fängelser och mördar igen! Alhems uppfattning om tillståndet i nationen verkar vara hämtat från amerikansk B-film och inte från den svenska verkligheten.

På en punkt instämmer vi dock i vad Alhem anför, det är fel att den dömande makten och regeringens beslut sammanblandas. Att det i slutänden inte är domstolarna som utdömer samhällets yttersta repressalie, utan istället representanter för den grupp som rimligen är mest känslig för tillfälliga opinioner - politiker. Därmed blir det nuvarande livstidsstraffet inte förutsebart. Och att det är förutsebart vad påföljden blir för kriminella handlingar anses allmänt som en av rättsstatens grundpelare.

Goda erfarenheter i Norge och Kanada:

Därför har Norge och Kanada avskaffat livstidsstraffet och istället infört högre tidsbestämda straff. I Kanada är maxstraffet som kan utdömas för mord 25 års fängelse och i Norge 21 år. Någon ökning av antalet mord eller dråp har inte påvisats i dessa länder genom att de tog bort livstidsstraffet.

Det här innebär att domstolarna i dessa länder vet vad de dömer till - inte som i Sverige, att det visar sig. När domstolar i Sverige i mitten av 80-talet dömde någon till livstid trodde de att den dömde skulle få avtjäna 7-8 år i fängelse för så hade praxis varit i årtionden - och alltså fungerat bra utan återfall i nya mord. Men idag vet dessa domare och nämndemän att de dömde personen ifråga till 15-20 års fängelse eller kanske till fängelse livet ut. Frågan är om de hade dömt till livstid med denna vetskap?

Bred politisk samling för avskaffande:

Miljöpartiet, vänsterpartiet, folkpartiet och kristdemokrater har tagit ställning för ett avskaffande av livstidsstraffet. Centerpartiet vill utreda frågan. Kvar finns socialdemokraterna och moderaterna som vill ha kvar den gamla ordningen. Att moderata samlingspartiet som i alla andra sammanhang förespråkar att politiker inte ska lägga sig i för mycket, i den här frågan kämpar för att det ska vara just politiker som ska bestämma strafflängden på det hårdaste straffet och inte domstolarna kan tyckas konstigt.

Men det ska ses i ljuset av att det svenska moderata partiet i europeisk jämförelse är ett i det närmaste högerextremistiskt parti i frågor som rör lag och ordning.
Men varför kan inte socialdemokratiska partiet ansluta sig till den breda politiska samling som nu vill avskaffa livstidsstraffet? Varför vill regeringen behålla rätten att gå in och besluta om påföljdens längd vad gäller samhällets yttersta repressalie? Detta är ju emot allt vad gäller svensk syn på förhållandet mellan domstolarnas uppgift och regeringens:

- Jag uttalar mig inte då det rör sig om ett enskilt fall, säger justitieministern i olika sammanhang.

Ofta med tillägget:

- Det vore ministerstyre.

Och det är ju helt riktigt. Det ska ministern inte göra. Men ska då justitieministern och regeringen direkt gå in och avgöra strafflängder vad gäller domar som avkunnats i landets domstolar? Är inte detta ett oerhört mycket grövre ministerstyre?

Kortsiktiga politiska vinster:

Men det kanske finns kortsiktiga politiska vinster att göra på att inte avskaffa livstidsstraffet? En okunnig opinion kanske kan komma att gynna moderaterna när de skriker sig hesa mot ett sådant avskaffande om socialdemokraterna skulle ansluta sig till den breda politiska gruppering som nu vill avskaffa livstidsstraffet?

Men ibland måste man väl ändå visa lite politiskt mod. Någon enda gång under 90-talet måste väl socialdemokratiska partiet kunna stå upp mot moderaterna i frågor om lag och rätt? Så politiskt kontroversiellt kan det ju ändå inte vara när vänsterpartiet och miljöpartiet på ena sidan och kristdemokrater på den andra har kunnat komma fram till samma slutsats - att det nu är hög tid att avskaffa det föråldrade livstidsstraffet.

Redan idag dömer landets domstolar ut varierande påföljder för mord. Från 5-6 år då förövaren är i tonåren till 10 år för vuxna som den vanligaste påföljden och livstid när det föreligger försvårande omständigheter. Genom en norsk modell med ett maxstraff på 21 år skulle domstolarna få ett större svängrum och därmed ett finare instrument att arbeta med. För det är onekligen skillnad mellan ett mord som till exempel en kvinna utför mot sin make efter år av fysisk och psykisk misshandel av henne och barnen och en ren avrättning av två polismän som försöker gripa några bankrånare.

Och den skillnaden och därmed de olika påföljderna skulle då kunna avgöras av domstol - inte som nu av det politiska parti som råkar ha makten 8, 10 eller 20 år efter att mordet eller morden utfördes.

Samma tankegångar runt dödsstraffet:

För hundra år sedan fördes en intensiv debatt i Sverige om avskaffandet av dödsstraffet. De som slogs för rätten att i statens namn döda en del av landets medborgare anförde ofta att vissa brottslingar var oförbätterliga. Och därför var det lika bra att avrätta dem.

De som idag argumenterar för att livstid ska innebära fängelse livet ut har samma utgångspunkt - vissa brottslingar är oförbätterliga. Och därför ska vi låsa in dem för gott. För hundra år sedan avvisades dessa teorier om oförbätterlighet och dödsstraffet avskaffades 1921 samma år som kvinnor fick rösträtt i Sverige.

Ska de mörka bakåtsträvande krafterna, som fått allt mer utrymme under svenskt 1990-tal, få göra sig gällande med sin gamla medeltida människosyn när det gäller livstidsstraffet år 2001? Eller ska det gå att samla i en majoritet i Sveriges riksdag 2001 för att återigen avvisa de tankegångar och den människosyn som de folkvalda avvisade 1921 och därmed avskaffa livstidsstraffet?

Medförfattare till artikeln är: Dick Sundevall, TV-producent och författare. Stödmedlem i KRIS.

Av Börge Hellström 15 jan 2001 09:18