"Det värsta jag vet..."

Jag har på sista tiden mötts av en del insändare, i flertalet tidningar, som innehållit frasen "Det värsta jag vet.", och någonstans uppkommer frågan om det som är "det värsta jag vet" fått lov att speglas i sitt rätta sammanhang. Eller är det jag som har missat någonting?

Kan det vara av minsta intresse att diskutera ifall stearinljusen rinner eller inte, är det viktigt om kön i affären är lång eller kort, är det angeläget att bli upprörd över om bussen kommer en minut försent, är det betydelsefullt att få säga sin åsikt om allt man kan säga är att man tycker illa om människor som inte är och beter sig som en själv, är det relevant att förfasas över att någon glömmer att använda sin blinkers när den ska svänga, är det meningsfullt att chockeras över att batterierna i fjärrkontrollen inte räcker tillräckligt länge?

Kritik måste få lov att finnas i en demokrati, den är nödvändig, men om det värsta man vet är att ungdomarna sitter med keps på inomhus, då kan det inte vara speciellt stora problem man har eller så har man en hel del problem!.

En fråga som uppkommer är; Är allt detta ett uttryck för att vi har det för bra? Eller ännu värre; Är det ett uttryck för att vi skärmat oss från det som verkligen behöver ifrågasättas och chockeras över?

Nej, jag tycker - med rätten att tycka - att vi omvandlar det gnälliga ordkrig vi för över livets oväsentligheter och överför den kraften till det som verkligen behöver få strålkastarljuset på sig, det som verkligen behöver ifrågasättas. Det finns orättvisor och skeenden i samhället som vi alla kan vara med att påverka utvecklingen av till något mer konstruktivt och positivt. Och om vi samtidigt fokuserar på och synliggör det som fungerar bra och skänker glädje, så sätter vi riktmärket till det vi vill uppnå.

Vi lever i en stressig tid där allt går ut på att tjäna in tid. Vore det då inte praktiskt att använda all intjänad tid till att ta det lugnt och ge oss det vi behöver för att utvecklas till mer toleranta och ödmjuka människor? Då får vi kanske lov att spegla "det värsta jag vet" i sitt rätta sammanhang, samtidigt som vi vidgar vårt seende och någonstans inser att vi själva inte är perfekta människor som alltid beter oss korrekt!

Av Per Poulsen 15 jan 2001 09:13