Öh, rakar du dig under armarna?

Feminism och jämställdhetskamp har ju under historiens gång främst handlat om kvinnors rättigheter, eftersom män som grupp alltid har haft dem. Det har varit kvinnors kamp för kvinnors rättigheter. Nu håller det på att förändras i Sverige. Feminismen omdefineras och kommer att handla mycket om könsrollerna, om att pojkar också mår dåligt av att "mallas" in i en traditionell statiskt mansroll. Inte så konstigt - jag har träffat unga killar ute på skolor som mår dåligt av att försöka leva upp till en mansroll som innebär att vara sexuellt erfaren, stark och tuff.

Jag blev feminist i tjugoårsåldern. Jag blev det inte på universitetet för jag gick inte på universitetet. Jag gick till biblioteket. På så vis är feminismen en stängd verksamhet och lära. Det är svårt att få kunskap om den om man inte är studerande akademiker. Därför gjorde jag, och sjutton andra tjejer, boken Fittstim. För att ge unga tjejer en chans att få veta vad det handlade om.

Efter att Fittstim kom ut tröttnade vi som gjort boken snabbt på mediadebatten och drog ut i skolorna i stället. I ett år åkte vi runt och föreläste, eller snarare diskuterade med ungdomar. Det fanns ett behov som var större än jag kunnat ana, för att diskutera dessa frågor, vända och vrida på argument, för och emot och anpassa dem till sin egen vardag som kanske inte handlade om lika lön för lika arbete utan om sexualitet, kroppsideal, frigörelse från familjer, könsord.

För mig var det sorgligt att återupptäcka hur lite man fick lära sig i skolan om jämställdhetskamp och feminism. Suffragetterna i alla ära och några tjejer med utsvängda byxor från 70-talet på bild i historieböckerna - men vi fick aldrig diskutera och sätta oss in på riktigt. Och får man inte det kan man inte ta ställning. Alla funderingar som hotade att spränga huvudet på mig och mina kompisar fick inte utlopp.

I dag har media patent på debatten om jämställdhet och feminism. På ett sätt är det bra, i alla fall bättre än att universitetet har det, för media når fler människor. Men det skapar också problem.

Ena dagen framställs Pamela Anderson som feminist för att hon spelar tjejdeckare, andra dagen är det lesbiska militantfeminster och däremellan levereras tusen förklaringar på vad feminism handlar om och alla - inklusive mig själv - blir förvirrade. Då längtar man efter frizonen, dit alla har tillträde och erbjuds kunskap. Skolan. Högstadiet. Gymnasiet.

Jämställdhetskampen måste få större utrymme i skolböckerna. På samhällskunskapen. Feminism borde vara ett tillvalsämne. Jämställdhet är en av grundpelarna som vårt samhälle ska bygga på, alla elever oavsett klassbakgrund ska ha rätten att utbildas på området. Har Margareta Winberg funderat på det här tro? Jag hör henne aldrig resonera offentligt om det.

Och när jag säger att okunskapen är stor - sug på de här samtliga är kommentarer en feminist ofta får:

Varför vill ni trycka ner alla män?
Rakar du dig inte under armarna?
Är du lesbisk?
Vill du att kvinnor ska styra och män vara underlägsna?
Är du kommunistvegan också?

Jag gör mig inte rolig över den som ställer frågorna.

Jag har också ställt samma frågor. Jag konstaterar bara att om människor gick omkring och trodde att alla moderater ville skjuta alla hemlösa eller att alla vänsterpartister var kusiner med Stalin då skulle samhället ställa sig frågan: vad ska göras för att upplysa folket? Men om feminism och jämställdhetskamp får man tydligen tro va fan som helst. Who cares!

Av Belinda Olsson 12 jan 2001 17:46