Solidarisk - med vem?

Solidaritet är ett honnörsord, inte bara inom fackföreningar och den politiska vänstern. Att vara solidarisk, "att göra gemensam sak med någon", för att nu använda Svenska Akademins definition, betraktas som hedervärt i många sammanhang.

Men vi kan säkert vara överens om att det också finns en missriktad solidaritet. Graden av hedervärdhet bestäms av med vem eller med vad man är solidarisk.

Politiskt-ekonomiskt råder i de flesta kretsar enighet om att vi alla bör vara solidariska med de sämst ställda, låt vara att man kan vara djupt oense om hur denna solidaritet skall uttryckas. Men vi behöver bara ändra ordalydelsen till solidaritet med de sämre ställda för att meningsskiljaktigheter skall bli uppenbara.

Med den definitionen, menar säkert många, blir rättesnöret att ingen skall ha det bättre än någon annan, alltså en tillämpning av den så kallade jantelagen. I sin yttersta tillämpning blir man då lätt solidarisk inte med utan mot några andra, vilka de nu må vara. Och då blir solidarisk kanske inte lika mycket av ett honnörsord.

Jag har kommit att fundera kring den här frågan, när jag tar del av de olika förslag, som då och då dyker upp i den allmänna debatten om hur vi skall hantera det överskott i statsbudgeten, som uppstod i fjol och som förhoppningsvis fortsätter.

I princip finns det fyra sätt att använda överskottet:

- Sänka skatten.
- Öka transfereringarna, dvs bidragen av olika slag.
- Förstärka den offentliga sektorn, det vill säga den verksamhet som bedrivs av det allmänna.
- Betala av på statsskulden.

Skattesänkningar är redan beslutade och håller på att genomföras. Det skulle föra för långt att här diskutera dessa. Många menar att solidariteten kräver skattehöjningar och inte skattesänkningar. Andra hävdar att skattesänkningar är nödvändiga för att öka produktiviteten och att resultatet av detta kommer alla tillgodo.

I den debatten skall jag nöja mig med att konstatera att Sverige har ett av världens högsta skattetryck utan att vi för den skull i gemen är särskilt nöjda med vad vi får ut av våra skattepengar.

Transfereringarna då.

S-kongressen beslöt att första karensdagen skulle slopas. Men i dagarna sade Göran Persson att denna återställarreform skulle anstå till vidare. Statsministern har å andra sidan blivit varse att en ganska hög procent löntagare, bland vilka han förmodligen tror sig finna åtskilliga av sina egna potentiella väljare, har lön över det tak, som berättigar till sjukpenning. Därför höjer han det taket, trots att det finns goda möjligheter för den enskilde att själv ordna ett försäkringsskydd.

Samtidigt kan man nästan varje dag i tidningarna läsa om grupper, som verkligen har det svårt. Ta till exempel långtidssjuka, inte minst de med psykiska handikapp. Då inställer sig frågan: Är det med dem, som har arbete men som inte anser sig ekonomiskt klara första dagens snuva, som vi bör vara solidariska, eller finns det andra, som har större behov av vår solidaritet?

Dagligen ser vi exempel på krisen i den offentliga sektorn. Polisens resurser räcker inte till för mer än så kallade prioriterade områden. Barnmisshandel tillhör numera, enligt vad som stod att läsa i tidningarna för någon tid sedan, inte de prioriterade brotten. Domstolarna är överbelastade och väntetiden är lång för att rättvisa skall skipas. Bristerna i skolan är klart omvittnade. Väntetiden för olika operationer är lång och förorsakar mycket onödigt lidande. Sjöfartsverket har inte råd att hålla en räddningshelikopter i Stockholm; nödställda skall plockas upp från Sundsvall eller Visby. Detta bara som några exempel. Borde inte solidariteten med brottsoffer, med det uppväxande släktet och med dem som är i behov av kvalificerad vård vara mera angelägen än mycket annat?

Säkert kan den offentliga sektorn bli effektivare, det vill säga få ut mer av resurserna. Den tesen gäller så gott som alla organisationer, offentliga såväl som privata. Men det förefaller uppenbart att vissa delar av den offentliga sektorn - ta exemplen ovan - behöver resursförstärkning.

Till bilden hör att på många håll den nedbantade personalstyrkan inte är fullbesatt. Poliser, sjuksköterskor slutar och söker sig till annan verksamhet. Det borde vara i högsta grad angeläget för våra folkvalda att se till att den del av den offentliga sektorn, som vi inte kan vara förutan, får sådana arbetsvillkor, inklusive löneförmåner, att den kan behålla och locka till sig kvalificerad arbetskraft. Vore inte det en angelägen solidaritetsyttring med, inte bara dessa personalgrupper, utan med dem, som är beroende av att den offentliga sektorn fungerar?

Men se, då stöter man på en annan form av solidaritet, den fackliga solidariteten, som tycks kräva att ingen skall kunna få en bättre löneutveckling än någon annan, möjligen med undantag för låglönesatsningar.

Finansministern uttalade i höstas att om sjuksköterskor och lärare driver igenom sina lönekrav i årets lönerörelse, så skulle nästa års skattesänkningar att frysa inne.

Underförstått: Dessa båda gruppers lönekrav äventyrar i sig inte samhällsekonomin, men eftersom alla andra kommer att kräva lika mycket i lönepåslag, så måste vi se till att också eftersatta grupper solidariskt rättar in sig i ledet!

Regeringen är helt inställd på att en viss del av budgetöverskottet skall användas till amortering på statsskulden. Denna har på något sätt kommit i skymundan, varför det kan vara värt att erinra om att den faktiskt uppgår till den nästan ofattbara summan 1365 miljarder och att räntekostnaden 1999 var drygt 90 miljarder, motsvarande ca 25000 kr per hushåll och år, pengar, som om vi varit skuldfria, hade kunnat användas till andra angelägna ändamål. Att amortera på statsskulden är därför en solidaritetsgärning med kommande års skattebetalare.

Det skadar heller inte att ta hänsyn till att en betydande del av det förväntade budgetunderskottet hänför sig till utförsäljning av statliga tillgångar, och åtminstone de pengarna borde i allt väsentligt gå till amorteringar. Privat-ekonomiskt brukar det inte vara särskilt tillrådligt att sälja villan och behålla inteckningslånen!

Regeringen är alltså inne på rätt väg men det saknas inte röster för att vi skall sänka amorteringstakten för att lätta på bördan för vår generation och lämna över den till våra barn att bära.

Solidarisk - med vem?

Det finns många kandidater, många som verkligen är i behov av vår solidaritet. Dessvärre förefaller den politisk-ekonomiska solidariteten inte alltid rikta sig mot det relativa fåtal med de största behoven utan mera skjuta in sig på de många, som borde kunna klara sig på egen hand men som utgör röststarka grupper i nästa val.

När man använder våra skattepengar till vad det nu än må vara, så är det inte kostnaden i miljoner kronor som är det viktigaste utan vad ekonomerna brukar kalla altenativanvändningen:

Kunde pengarna kommit till bättre nytta någon annanstans?

Av Curt G. Olsson 11 jan 2001 14:13