Jorden har blivit rosa

Den färgar jorden rosa efter sig och gör att allt smakar likadant i Samoa, Sibirien och Somalia.

Liknelsen finns i en artikel av den engelska journalisten Polly Toynbee.

Tidigare, skriver hon med ironi, var världskartan rosafärgad av brittiska kolonier. Nu är den rosa av amerikansk jordgubbsshake.

Det är den vanligaste bilden av globaliseringen. Varhelst den drar fram försvinner allt ursprungligt, allt heligt och autentiskt. Globalisering har blivit vår tids mantra och är ett begrepp som väcker starka känslor.

Ändå har processen pågått ganska länge, ända sedan indianerna upptäckte Columbus 1492.

En av mina bästa vänner menar att globaliseringen är en form av nykolonisation. Själv älskar han att resa. Han är en slags hobby-antropolog som föraktar charterturism och ständigt strävar efter nya upplevelser, ju mer genuint desto bättre. För några månader sedan kom han hem efter en resa i Centralamerika. Han berättade uppgivet om Coca Cola flaskor på vulkantopparna och andra restprodukter ur den globala picknickkorgen som han snubblat över.

Han berättade om hur han med stor möda hade tagit sig till avlägsna byar, bara för att upptäcka att kvällsunderhållningen inte bestod av traditionella sånger som han hade hoppats, utan av att titta på Mr Bean på video.

McDonalds hade öppnat restauranger på Guatemalas högplatå. Hela hans självbild verkade ha fått sig en ordentlig törn.

Själv är jag inte lika orolig för den globala kulturens framfart. Visst finns det en risk att den kommersiella masskulturen tränger undan lokala alternativ och gör det svårare för människor att välja vilken typ av kultur de vill konsumera.

Men för mig är det befriande att veta att unga människor i Kanpur, Ouagadougou och Guatemala city skrattar åt samma saker, lyssnar på filmmusiken från Titanic, dricker en Cola och bär på liknande drömmar om framtiden, oavsett deras hudfärg, kön eller ursprung.

Aldrig någonsin har jag haft så mycket gemensamt med andra människor över hela världen.

Det är viktigt att minnas att det aldrig har funnits rena, homogena, oblandade kulturer. Världen är ett myller av gråzoner. Det ligger i verklighetens natur att kulturer möts, blandas och förändrar varandra.

Ibland pratas det så mycket om behovet att bejaka människans rötter och bevara kulturer att vi tycks glömma bort det mest centrala i hela skapelsen:
Människan har inte bara rötter, hon har också fötter. Det betyder att hon kan röra sig, förändras, utvecklas.

Det finns något lömskt etnocentriskt i vår idé att eskimåer, nomader och indianer måste leva så nära deras ursprungliga och naturliga sätt att leva som möjligt.

Är det för att det bekräftar vår dröm om ett naturligt tillstånd för mänskligheten i det vilda som vi ska kunna koppla upp oss till när vi känner oss vilsna?

Världens kulturer och människor är inte ett museum, inte en permanent primitiv källa för oss att spegla oss i. Jag är glad över att mayaindianerna i Guatemala vägrade ställa upp som levande rekvisita i hans jakt på sig själv och sin egen identitet.

Vi bör nog alla ställa oss frågan:
Ska jag vara jag för att jag vill vara jag, eller ska jag vara jag för att du ska kunna vara du?

I alla länder finns idag fattiga människor och grupper som marginaliserats i den globala ekonomin. De finns i Burkina Faso, på Guatemalas högplatå, i Paris förstäder, i south Bronx och - ja faktiskt - i de svenska förorterna.

Häri består den stora utmaningen: att miljoner människor över hela världen lämnas utanför och i praktiken saknar grundläggande ekonomiska och sociala förutsättningar att kunna välja, vare sig det gäller kultur, utbildning eller vilket liv de ska leva.

Det ställer krav på en global solidaritet och förståelse som sträcker sig bortom våra invanda föreställningar där människor delas in i biologistiska kategorier utifrån deras kön och etnicitet.

Enligt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna har alla människor rätt till en nationell identitet. Låt oss också ha rätt att slippa. Låt oss forma en gemensam agenda där du och jag kan mötas och tillsammans med våra självvalda kollektiv forma vår gemensamma framtid. Låt mig vara Mayaindian. Vem är du?

Fotnot. Läs mer på www.inter.nu

Av Martin Wicklin 08 jan 2001 16:43