När färgen avslöjar dig

Rött och blått är två avgörande färger i Katrineholm. Det har inte ett skvatt med politik att göra. Det handlar om något betydligt viktigare än så i den sörmländska järnvägsknuten.

Bandy.

Rött står för stora Katrineholms SK, som av tradition är störst och bäst.

Blått står för lillebror Värmbol, som alltid fått leva i skuggan.

Det är en fascinerande värld.

I drygt två säsonger levde jag med den delade världen i början av 1990-talet. I hård konkurrens med Katrineholms AIK, som var en fräck utmanare i handbollens högsta serie, var KSK och Värmbol de stora under vinterhalvåret. Det var inget konstigt. Katrineholm var och är bandy. Det kommer alltid vara så. Vi - på sportredaktionen - på Katrineholms-Kuriren skulle inte vara färgade av ett lag.

Det fick i så fall inte vara rött eller blått.

Det hade jag inte en aning om, när jag kastade på mig den röda täckjacken och åkte till Backavallen. Det var premiär i divsion I mellan Värmbol och Gamleby. Man möttes redan på parkeringen av misstänksamma blickar, när jag parkerade min röda ! Opel och närmade mig arenan i den röda ! jackan.
Värmbol vann klart.

Det borde alltså varit lugnt, men på måndag förmiddag ringde det hos chefen.

"Jaså, ni har anställt en KSK-are på sporten", var den första meningen.

Chefen förstod inget.

Jag förstod ännu mindre.

"Ja, han hade röd jacka på matchen i lördags!", fortsatte samtalet.

Jag bytte dock varken jacka eller bil, men fortsatte se blåa Värmbol och röda KSK.

Vissa funderar nog fortfarande på min egentliga färg.

Bandy är en av världens vackraste sporter. Att stå vid sidan i en snödriva, se solens strålar studsa i isen, känna doften av glögg och kaffe sprida sig över arenan, höra de rappa skären och det dova ljudet av klappande handskar är en nostalgitripp av högsta klass.

Det kan vara på Isstadion i Motala, där 27 personer såg Motala von Platen mot Borgia i divsion II, vid lunchtid i lördags.

Det kan vara på Studenternas i Uppsala, där nästan 20 000 såg SM-finalen mellan Sandviken och Hammarby i våras.
Det spelar egentligen ingen roll.

Jag var aldrig någon stjärna i tröja nummer 6 på vänsterkanten i BK Borgias P 14-lag. Jag skickade in en del hörnor, lyckades bli utvisad ett par gånger, slog mig gul och blå, när den lilla sargen var för hög ? och plockade väl ner många långa lyror på tennis.

Jag gav upp karriären tidigt.

Det spelade inte heller någon roll.

Bandy är bäst från läktaren.

Av Mats Willner 04 jan 2001 17:33