Årets största idrottsbragd

Det skulle tydligen vara en simmare i år. För att inkassera de tunga utmärkelserna. Den störste av dem alla var Lars Frölander, som genom sin furiösa finish inte bara vann OS-guld utan sedermera även sympatierna hos SvD:s bragdjury. Till vardags simmar Lasse för Sundsvalls SS. Ett par hundra meter öster om simhallen hittar vi Idrottsparken, där stadens allsvenska fotbollslag huserar. Mot alla tänkbara odds och trots alla osannolika motgångar under säsongen lyckades man hänga kvar i högsta serien utan att behöva kvala. En i mina ögon ännu större bragd.

Redan inför säsongen var landets fotbollsexpertis enig: "GIF Sundsvall håller inte allsvensk klass", "Lagets bäste spelare, Leif "Foppa" Forsberg, fyller snart 37. ja, ni förstår själva", "Giffarna har inte förstärkt laget tillräckligt", "Norrlandsfönstret kommer slå igen lika fort som det öppnades" och liknande, löd expertkårens omdömen. Genomsnittstipset för lagets slutplacering låg följaktligen mellan 13:e och 14:e. Klubbens lönepolicy, som för spelarna innebar en garantilön på endast 10 000 kr i månaden samt en bonus om laget höll sig kvar, förlöjligades av vissa experter.

När serien drog igång täppte Giffarna genast igen käften på många av dessa tippare. I premiären, inför ett fullsatt Söderstadion med bland annat 700 tillresta sundsvallsfans, lirade man skjortan av självaste Bajen. Hemmalaget fick vara tacksamt att Giffarnas segersiffror endast stannade vid 1-0, ett mål som prickades in av förre gnagaren Dennis Östlund. Framspelare var en annan före detta nollåtta, tidigare BP-mannen Cain Dotson, som obegripligt nog förbisetts av de allsvenska klubbarna i Stockholm under alla år.

Redan i de närmast följande omgångarna inträffade dock en typ av motgång som kom att känneteckna större delen av säsongen för norrlandslaget, nämligen underliga händelser i matchernas slutminuter. Om detta kan skrivas spaltmetrar, men jag väljer här tre exempel:

# BK Häcken - GIF Sundsvall

På övertid tilldöms Giffarna en frispark vid Häcken-ledning 2-1. Målvakten Fredrik Sundfors slår bollen i nät, men mitt i skottet blåser domaren av matchen - mot all kutym.

# GIF Sundsvall - IFK Göteborg

GIF leder med 2-1 när övertid börjar. Trots bara ett byte och inga skadeuppehåll under ordinarie matchtid, lyckas domaren hitta sex minuters stopptid. Visst, Blåvitt kvitterar i den fjärde tilläggsminuten.

# Västra Frölunda IF - GIF Sundsvall

Vid ställningen 2-1 till GIF, på övertid, frilägesfälls GIF:s Jon Ericsson av VF:s målvakt. Tycker vi Giffare, tycker radiosporten, tycker Göteborgspostens utsände. Men inte domaren Andreas Kovacs. Han dömer gult kort för Ericsson, för påstådd filmning. Frisparken tar VF till andra sidan planen och kvittering.

Upprepade bakslag av denna karaktär skulle kunna innebära knäcken för vilket lag som helst, inte minst för ett gäng nedflyttningstippade nykomlingar. Men motgångarna kom att uppträda även i andra skepnader än matchutvecklingen.

Leif "Foppa" Forsberg var alltså lagets mest namnkunnige spelare. Säsongen 1999, då Giffarna tog steget upp i fotbollens finrum, bildade han tillsammans med anfallskollegan Andreas "Ante" Yngvesson - en gång i AIK - en synnerligen målfarlig duo. De svarade för inte mindre än hälften av lagets totalt 65 inspelade mål och var givetvis tänkt att bilda radarpar även i allsvenskan.

Nu visade det sig att den till synes redan tunna truppen skulle drabbas av en hel del skador. Givetvis handlade det främst om nyckelspelare. "Foppa" försvann ur bilden redan före EM-uppehållet och även "Ante" gick skadad stora delar av säsongen. Unge succébacken och landslagsmannen Pelle Nilsson drabbades av samma öde och mitt under höstens bittra slutstrid, i en cupmatch i Östersund, åkte mittfältsmotorn Joel Cedergren på en hjärnskakning. Detta kanonförvärv, som under säsongen kom att fungera som Giffarnas kärnkraftverk, trodde sig efter smällen vara i Halmstad, det vill säga tillbaka i den klubb han ratats av säsongen innan. Joel fick självklart stå över några viktiga matcher.

De nyckelmatcher som följde blev minst sagt dramatiska.

I en oerhört viktig höstkamp, på en närmast Lützen-dimmig IP, lyckades Giffarna vända ett hotande underläge mot bottenkollegan GAIS. Ställningen var 2-1 i matchens döende sekunder, då Fredrik Sundfors plötsligt blev brutalt nersprungen av göteborgarnas Simon Sjöfors. Sundfors svarade genom att helt enkelt klappa till Sjöfors. Resultatet av incidenten blev två matchers avstängning för GIF-målvakten. I ett läge då allsvenskans bottenstrid var i ett helt avgörande läge. 2-1 stod sig i alla fall matchtiden ut, GAIS var besegrat och i praktiken förpassat till Superettan.

Tre veckor senare ställdes Giffarna inför nästa ödesmatch. Hisingslaget Häcken, som nu var starkt på gång, kom till IP med föresatsen att på GIF:s bekostnad lämna den förhatliga kvalplatsen. Efter en klart godkänd allsvensk debut i matchen innan, föll här andremålvakten Henrik Westrin tillbaka i gamla synder. Hans alltför passiva agerande i kassen ledde till att hemmalaget fick nöja sig med 2-2 i halvtid, för övrigt en första halvlek som tycktes direkt hämtad ur Kalle Anka & Co. Efter pausfikat visade dock Sundsvall var skåpet skulle stå. Allra störst vilja visade lagets suveräne målskytt, Cain Dotson, som med ca tio minuter kvar att spela placerade skåpet mellan Häcken-målvakten och stolpen. Nu var väl ändå saken klar, kontraktet var räddat. trodde alla. En rejäl markeringsmiss senare förvandlades tre poäng till en och fortsatt ovisshet kring kvalstrecket. Naturligtvis tillkom 3-3-målet på Häckens enda riktiga farlighet under den andra halvleken.

Vi fans led och förtvivlade ännu en vecka innan vi slutligen blev bönhörda. I den näst sista spelomgången tog Giffarna åter på blåställen, åkte ner till Örebro och besegrade ÖSK med 3-2 på Eyravallen. Dagen efter var Häcken tvungna att spöa Gnaget för att ha en chans, men efter stor dramatik delade lagen på poängen och GIF-kontraktet var äntligen i hamn. Serieepilogen mot Hammarby blev därmed helt betydelselös.

Och detta skulle föreställa årets definitiva idrottsbragd? Ja, jag skojar inte. I min inte alltför lilla värld känns det snäppet vassare att som enhälligt nederlagstippade nykomlingar - under ovan nämnda förhållanden - kunna fixa nytt allsvenskt kontrakt. Till och med vassare än att efter en liten förkylning ge järnet sista längden i OS-bassängen.

Av Henrik Bergström 04 jan 2001 17:33