Visst har politisk debatt mening!

På vilken min formulering baserar du din märkliga tanke att jag hävdar att endast bra idéer skall debatteras? Jag föreställde mig ju i min enfald att det mesta av min artikel handlar om hur bra det är att även dåliga idéer debatteras.

Visst står det att "BRA" idéer mår bra av att diskuteras, men min fråga gällde varifrån du fått idén att det står någonstans att "endast" bra idéer skall diskuteras? Att det är förträffligt att även dåliga idéer diskuteras - för då framgår det för åhörarna hur dåliga de dåliga idéer faktiskt är - är ju vad större delen av artikeln handlar om. Har du bara läst och feltolkat ingressen?

Vilket är det "hårklyveri" som väcker ditt misshag? Artikeln i sig, eller att jag påpekar för Per att större delen av artikeln faktiskt uttryckligen handlar om hur förträffligt det är att även dåliga idéer diskuteras?

Större delen handlar om hur Priftis enligt dig är argumentslös, om hur du hånflinar, liturgiska ramsor etc etc. Med andra ord kvalificerat ordbajseri som går ut på att din egen förträfflighet slår högst. Men jag förmodar att det är lönlöst att påpeka det för dig. Du äger ingen egenspegel.

Däremot, när Priftis utsträcker denna sin analys till att gälla alla argument och alla tankeutbyten överhuvudtaget, då drar Priftis lite väl stora växlar på sin egen självömkan, på på sina egna tillkortakommanden som skribent, på sina egna arguments innehållslöshet och på det faktum att hans egna trossatser inte är någonting annat än just trossatser.

Goda idéer, däremot, mår alltid bra av att diskuteras.

Visst, men varifrån fick du tanken att budskapet är att "endast" bra idéer skall diskuteras? Att dåliga idéer mår mindre bra av att diskuteras d.v.s. att det framgår just hur dåliga de är är ju alldeles utmärkt, och detta är ju också budskapet i artikeln.

Visst.

Vilken hjälp har du i tankarna här?

Du har inte själv funderat på att ordna en "kurs" i hur man bäst undviker "barnsliga försök att förlöjliga meningsmotståndare"?

Nja, arrogansen i sig förstärker intrycket av den arrogante debattörens argument: En arrogant debattör som pratar strunt framstår som löjlig och pompös, och hans meningsmotståndare torde väl därför nämast tacka gud för hans uppenbarelse; en arrogant debattör som har rätt, däremot, är normalt oerhört frustrerande för sina stackars meningsmotståndare. En hånflinande publik är alltså en indikation på otaktisk arrogans, medan en rasande publik tyder på att arrogansen tjänat sitt syfte.