Lite värdighet

Jag gjorde min värnplikt som så kallad vapenfri, och skulle då avverka mint vp-tid på socialstyrelsen, men ville helst till medicinalstyrelsen eftersom Gustav Jonssons Skå Edeby sorterades under den och jag av Gustav fått klartecken att göra min tid där som en "allt i allo" mm.

En diger brevväxling utbröt mellan min kontaktperson på Socialstyrelsen och mej vari jag använde den stavning jag då hade utvecklat för att underlätta svensk språkinlärning och praktisera en mer logisk stavning än den gängse stipulerade.

Handläggaren hade blivit så imponerad av mina brev och visat dessa för både över- och under-lydande allteftersom korrespondensen fortgick.
Jag fick veta att dessa brev hade cirkulerat mellan borden på lunchrasterna under livlig diskussion, och då jag så småningom ryckte in och anlände dit så var jag redan en känd person - men inte så mycket för mina etiska ställningstaganden som för mitt egenartade sätt att stava.

Visst kan man tycka det var oetiskt att roa sej med mina brev - men man tänkte inte så på den tiden - jag var ju bara en yngling som skulle göra "lumpen", och jag tog inte illa upp.
Dessutom blev jag i övrigt respekterad beträffande mina ställningstaganden, som tex. då dom fått för sej att jag skulle tjänstgöra som arkivarbetare och jag vägrade blankt.

Jag ansåg det helt fel att jag som värnpliktig skulle utföra något arbete som det fanns arbetslösa ute i samhället som ville och kunde göra mot skälig ersättning, så kallad lön. Jag stod visserligen under ett lagfäst tvång att delta i någon form av utbildning under min värnpliktstid, men inte ta jobben från arbetslösa.

Resultatet efter en del argumenterande blev att jag fick ett eget rum, en telefon och en skrivmaskin en bit bort på Drottninggatan nära Observatorielunden, och så länge jag kom och gick som alla andra knoddar på styrelsen så fick jag vara ifred.

Tiden där använde jag till en del filosoferande samt att bearbeta värnpliktsverket att få bli överflyttad till medicinalstyrelsen och Skå, men tvingades ge upp det då besluten om detta hade gipsats fast så djupt ner i arkiven på hemlig ort att ingen jag talade med begrep hur något sånt skulle kunna gå till.

Nåväl - skam den som ger sej - eller är lika byråkratiskt funtad som ordningen i statsapparatens hantering av värnpliktiga. Efter en tid fick jag napp på Tomteboda blindinstitut där jag fick hand om formverksamheten för de ungar som ville ägna lite tid åt annat än att lära sej punktskrift.

Till vårt förfogande fanns ett pysselrum med allehanda material som ungarna kunde förfärdiga olika former av med intressanta strukturer - det var ett kul jobb och där ockuperade jag ingen annans försörjning med gratisarbete, utan fungerade som en extra resurs som gav eleverna mer kvalitetstid med "vuxennärvaro".

De som inte bodde i Stockholm var inkvarterade på skolans elevhem och hade mycket fritid som på den tiden var ganska torftig. Vad gör ett helt eller i det närmaste helt oseende barn långt från föräldrar och syskon i en främmande stad – ja en och annan satt bara och gungade på sin säng och blev ganska glad att bli erbjuden något annat intryck - en promenad i omgivningarna, eller en stunds pyssel.

Frågan är om detta är en tragisk eller komisk liten fabel kan man undra över, men den är nog varken eller - eller både och, skulle jag vilja säja. Fast egentligen är det bara berättelsen om ett svart litet får som inte förmår rätta in sej i hjorden utan försöker framleva sitt lilla liv med lite värdighet.

Tack själv Leif - jag är glad att du anser det värt att läsa mina små historier.