|
Inlägg #1: Postat: 2012-06-28 16:07:00
|
|
Jan Olsson |
Jag fick en tår i ögat,för jag saknar också min Mormor,och inte minst min Morfar,han och mormor var de som började att dana mig i världen!
Jag kallade dem för Mor & Far,har gjort hela mitt liv,tänker fortfarande på dem som Mor & Far!
Bodde hos dom mina första 9 år,innan min biologiska mor gifte sig,och jag fick flytta till henne.
|
| |
|
Inlägg #2: Postat: 2012-06-28 16:56:00
|
|
Jan Brunnegård |
Jaa du min käre Jan O. Så började ditt liv.I din åldersgrupp var det väldigt många som växte upp i mormorshemmet, mamma hälsade på ibland. Jag var ung socialarbetare på 1960 talet och då fanns det massor av sådana här placeringar - som skulle godkännas och inspekteras av Barnavårdsnämnden. Många av dessa barn hade det bra - men långt i från alla./ Sedan gick allt fler äldre kvinnor ut i ngt yrke, då blev det omöjligt med mormorshem. Då växte det fram nästan som en fosterhems-industri. Där kvalitén verkligen varierade...
|
| |
|
Inlägg #3: Postat: 2012-06-28 21:41:00
|
|
Pia I |
Det kunde väl också vara så att "mormor visste bäst"? Det upplevde jag med min egen mamma. Kunde var nog så knepigt för en ung mamma.
|
| |
|
Inlägg #4: Postat: 2012-06-28 22:48:00
|
|
sunny |
En vacker artikel Pia!
Jag vet ju inte hur det känns att han någon släkt när man växer upp men flera av mina halvsyskon har växt upp hos sina morföräldrar men min mamma var själv barnhemsbarn o dumpade således sina som hon själv blivit dumpad
Ja Jan o Jan :Särskilt min storebror älskade sin mormor:det var en katastrof i hans liv när han mamma hämtade hem honom.
Men nu är jag själv mormor o farmor så o det är en ständig lycka! Jag älskar dem alla 6 så att det dunkar i mitt hjärta när jag bara ser på dem! För att inte tala om när jag kramar om dem eller nattar dem...
Lycklitvis har jag de 3 minsta i samma hus!!!.
|
| |
|
Inlägg #5: Postat: 2012-06-28 22:56:00
|
|
Pia I |
#4 Lyckliga dig som har dina barnbarn så nära!
|
| |
|
Inlägg #6: Postat: 2012-06-28 22:59:00
|
|
GunnarL |
Ja, det var en fin liten artikel fylld av barndomsminnen. Min mormor bodde strax intill oss och åt middag hos oss varje dag. Hon var tidig änka och arbetade heltid. Hon var en viktig del i familjen och var alltid med oss på semestrar o.dyl. Vi stod varandra nära och visst kan jag sakna henne, precis som jag saknar andra människor som försvunnit, bl.a. mina föräldrar. Men det är livets obönhörliga gång.
|
| |
|
Inlägg #7: Postat: 2012-06-28 23:08:00
|
|
Pia I |
Härligt det där med semester och mormor!
|
| |
|
Inlägg #8: Postat: 2012-06-28 23:44:00
|
|
GunnarL |
7/ Jodå, Min storasyster, jag och mormor brukade ligga i tält, medan mamma och pappa sov i bilen. Detta var på 50-talet när bilen fortfarande var en nybliven tillgång och man tyckte man var långt borta när man var i Skåne. Sen ökade ju levnadsstandarden och vi började hyra sommarstugor i stället. Men mormor var alltid med - en naturlig del av familjen helt enkelt. Hon var född 1898 och en fantastisk berätterska. Hon berättade om sin uppväxt i det fattiga Småland och vi barn satt trollbundna för allt var ju så annorlunda. Bl.a. var hon klasskamrat med Willhelm Moberg och kunde tala om hur olydig han var i skolan, fast med dagens mått var det ju inte så allvarligt.
|
| |
|
Inlägg #9: Postat: 2012-06-29 00:04:00
|
|
Jan Brunnegård |
Ja Pias text har nog väckt mycket vackra tankar hos oss. Står någon oss nära så delar vi både glädje och smärta med denne. Därför vågar vi ibland inte gå folk så nära - för det kan göra ont!
|
| |
|
Inlägg #10: Postat: 2012-06-29 13:28:00
|
|
Thomas L. Aabo |
|
| |
|
Inlägg #11: Postat: 2012-06-29 20:21:00
|
|
Pia I |
Vilken mormor du hade Thomas! Men som mormor själv, har jag upptäckt, att de egna barnen, bryr sig inte så mycket om, vad man håller på med.De egna barnen är de strängaste kritikerna! Jag kommer ihåg historier om skådespelare, som varit mycket kända, men som blivit totalt övergivna av de sina.En skåd spelare jag särskilt lade märke till, var Georg Rydeberg. Hans privatliv var inte det bästa.Men vilken lyster han hade!
|
| |