|
Inlägg #1: Postat: 2012-01-28 14:19:00
|
|
Leif-Arne Undvall |
Svårt ämne, jag har själv stor respekt för det arbete föräldrar till barn med någon diagnos lägger ned, många gånger i motvind. Möjligen kan det vara så att en del diagnoser kan ärvas, men som du skriver det är mycket svårt att klarlägga orsak verkansamband. I vilket fall,
det verkar helt snurrigt att på något stätt stigmatisera föräldrar till barn med diagnoser, de behöver tvärtom allt stöd de kan få.
|
| |
|
Inlägg #2: Postat: 2012-01-30 20:49:00
|
|
sunny |
Spännade artikel!Hade det funnits bokstavsdiagnoser när jag var barn hade jag nog fått dem allihopa:Stamning,rädsla för vuxna människor, innåtvänd.Min son fick utbrott av ilska:han hade säkert fått några bokstäver han oxå.Tiderna varierar o diagnoserna med dem.Sonsonen ,som liknar sin far på många sätt rent tempramentmässigt,har en ADhD diagnos.I dag betyder det väl rent praktiskt att han får hjälp att kontrollera sina arga utbrott i skolan medan sonen blev utskälld? Sonens döttrar däremot är milda som lamm.Dottern har 3 barn och 2 av dem är ganska bitska för att vara dagisbarn.Men dottern har givit dem av sin egen höga självkänsla så det är troligen därifrån de lärt sig säga ifrån?
|
| |
|
Inlägg #3: Postat: 2012-01-30 20:54:00
|
|
sunny |
Går jag til mina syskonbarn ser jag rena katastrofer.Men med den uppväxten vi barnhems o fosterbarn ,misshandlade o utnyttjade på alla sätt,hade så är vi alla mer eller mindre trasiga.Att vi då inte borde haft barn är nog rätt.Mina barn har haft en väldigt lugn,kärleksfull o mycket stabil pappa vilket kan förklara att de klarat sig så bra i livet.Mitt enda bidrag har varit villkårslös kärlek.
|
| |