När psykvården sviker

Bra artikel, Sunny. Nu förstår jag bättre vad som hände när ambulansen kom. Du har inte funderat på att ta steget ut och producera en längre text i romanform kanske om ditt liv? Känner igen din beskrivning av "ansvariga" personer i vården. Handläggare och mellanchefer vad det gäller vården av min demensjuka 102-åriga svärmor verkar vara mer intresserade och ansvariga av att vårda sina papper och sina karriärer, genom att skära ner hennes hjälp, än hur hennes vård ska skötas på bästa sätt. :

Tack för era vänliga kommentarer pojkar! Ja har man en behandlingsansvarig kan man inte vända sig till någon annan inom psykvården i Sverige utan blir hänvisad tillbaka till denne.Enda chansen är att flytta utomlands o hade jag varit ensam hade jag nog gjort det:i alla fall över vintern.Men Rolf ,min gamle man,vägrar lämna huset efter det att jag blev bortförd av piketpoliser med sköldar,hjälmar o tung beväpning,medvetslös av smärta då jag har grav artros o behöver min rollator.
Tråkigt nog slog de helt sönder ena knät så nu hoppar jag som en kråka.När jag blir stark nog ska jag skriva om den där dagen som verkar helt otrolig o tagen ur en dålig film. Ambulanspersonalen är anmäld o min trogna psykiater hjälper mig men hur länge ska hon orka? Det finns måga som jag ska ni veta.
Just nu är kritiskt för min lilla syster o jag kommer just från Skåne där vi firade henns 65 årsdag i förväg.Det jobigaste är nog att jag hela livet lärt mig tänka människor dom.Sådana som jag är mera jämlika med hundar.Vilket just jag upskattar för hundar kan man lita på till skillnad ifrån människor.och med facit i handen:nu när alla journaler i Stockholm ska samköras din ögonläkare får veta vad du sade till din gynokolog:din ortoped kan ta del av vad du säger till din psykolog:just det Orwellså är jag ju tacksam att jag inte hunnit anförtro min behandlingsansvarie ett enda ord.Och vänner härifrån hörde av sig o sade det han borde: behöver du tala med någon?

nu när du är tillbaka så ta dig samman och skriv ner din story från i höstas/ditt utanförskap delas av många/samhällets styvbarn / de som blivit kvar i familjen på tusse/Karle barnhemsunge/

Ett litet tillägg. Efter mitt telefonsamtal som min behandlingsansvarige avbröt vet han ju hur jobbigt vi har det här hemma o att jag varit tvungen att resa bort.Jag begärde ut mina journaler vilket både jag o han vet är min rättighet.Han sade ja men sket i att skicka dem. Nu är det ju så att han har lön av landstinget för sina patienter som han är behandlingsansvarig för och har terapisamtal med.Att posta jornalerna tar någon minut:frimärket slipper han betala. Nu måste jag betala en annan läkare privat för atta få ut de där journalerna som ännu efter 2 månader inte nått mig.Borde inte han betala den räkningen:skattebetalarna har ju redan avlönat honom för att hjälpa mig o gör detta ända tills jag lyckats bli av med honom formellt.Att göra allting dyrt och arbetsamt för mig kan väl inte ingå i vården? Jag tycker att det är snudd på försäkringsbedrägeri att bli avlönad som psykolog till någon i nästan 8 månader nu utan att ens ha talat med mig.Vad tycker ni andra här? Är det moraliskt riktigt att ta emot lön för någonting man inte utför? Är han ledig med full lön de timmar jag antas ha varit där? Gör han likadant med kanske 10 patienter får han en mycket bekväm arbetstid.