|
Jan Brunnegård |
Jag ligger ofta på min sjuksäng och ser hur min fluga går upp och ner på radioantennen. Ibland gör den en utflykt några decimeter bort till ett blankt rör, som liknar antennen. Röret hör till min golvlampa. Jag tror att den går där för att hålla mig sällskap, för det är lite ensamt och trist att ligga med hjärtfel.Där hon går finns inget att äta eller dricka. Det finns ingen att ens para sig med. Så det måste vara mig han gillar även om han sällan landar på mig./ Jag ligger ofta med fönstret på glänt och då händer det att några andra flugor kommer in. Men de gillar inte detta rum så snart är de ute. Jag behöver inte ens jaga ut dem. Så jag ligger rätt så mycket här och tittar på hur min sällskapsfluga prommenerar upp och ner bara för att roa mig. På natten är den helt tyst. Kanske den flyger ut i köket och hittar lite näring som jag spillt. Flugor är inte så noga har jag sett.Men tack ska du ha för vänskapen Flugornas Herre. /Stavat efter bästa förmåga! Ja
|
|
ingloz |
Janne, din betraktelse är riktigt poetisk och din kämpaglöd är inspirerande! - Vi vet ju så väl att din hälsa är usel men ändå får vi ta del av dina tankar så fort orken tillåter - Man blir rörd till sinnes av din text, och för mej är situationen väldigt välbekant. Den får mej faktiskt att tänka på Kafkas skalbagge i Förvandlingen. Precis så isolerad kan man känna sej emellanåt, fjättrad i sjuksängen - Tack för en fin text, Janne, och tack för att du kämpar vidare!
|