|
Inlägg #1: Postat: 2010-05-18 12:15:00
|
|
ingloz |
Ett minne från min hemstad Nyköping är att vi troget stod på bron över nyköpingsån, mitt i stan, och inväntade Näktergalens vackra sång. Vi blev aldrig besvikna.
|
| |
|
Inlägg #2: Postat: 2010-05-18 16:26:00
|
|
Janne B |
Jag bodde under några år vid en bäck i Svanesund, Orust. Den var omgiven av olika slags buskage och fågelsången strömmade ut. När jag satt påp min altan kändes det som att sitta mitt i en orkester. // Innan dess så bode jag fem år på södra Öland och gick omkring o cyklade omkring mitt i musikupplevelsen. Jag gick miltals efter stränderna och på Allvaret - vilket borde ha gett mig järnhälsa. Men så blev det inte. Men det finns minnen som aldrig dör...
|
| |
|
Inlägg #3: Postat: 2010-05-18 16:41:00
|
|
Leif-Arne |
#1-2 Nog är det så att fågelsång är något som berör oss alla på ett eller annat sätt. Vissa fåglar förknippar vi med speciella platser: lärkan med mitt sovrum på våren, rödvingetrasten som sjunger med rysk dialekt med Ammarnäs och storlommen med träningsturerna på sjön Liten i tonåren. Just lärkan är Ölands landskapsfågel, södra Öland som är som allra bäst nu innan torkan och turistinvasionen.
|
| |
|
Inlägg #4: Postat: 2010-05-18 17:50:00
|
|
steno |
När jag såg rubriken Näktergalningarna tänkte jag på Hass och Tages visa. De snacksaliga som aldrig vill gå hem från krogen utan biter sig fast utan kvittrar vidare "Hörru du, hörru du, hörru du".
|
| |
|
Inlägg #5: Postat: 2010-05-18 18:27:00
|
|
Leif-Arne |
#4Jomenvisst, där finns ju likheter.
|
| |
|
Inlägg #6: Postat: 2010-05-18 20:30:00
|
|
GunnarL |
För drygt tio år sen tillbringade jag en heldag i Helsingborg. Och åkte upp till Sofiero där jag besökte den fantastiska rhododenrondalen mitt i den period då den blommade som mest. En solig, varm försommardag med fågelkvitter i varje buske. När jag gick där i dalen - mitt i den praktfulla blomningen - så hördes den mest underbara flöjtmusik. Jag trodde först att man hängt upp någon form av högtalare i träden för att förhöja naturupplevelsen ytterligare. Men så hittade jag honom! Långt inne i ett buskage satt en liten, tunn man och spelade blockflöjt. Han var en typisk s.k. A-lagare i slitna gympadojor, sjabbig rock och en yllemössa nerdragen över öronen. Men i handen hade han sin flöjt och där spelades klart och rent utan ett enda felskär. Han var som en näktergal som liten, grå och oansenlig förgyllde tillvaron för alla besökande. Det är ett minne för livet.
|
| |
|
Inlägg #7: Postat: 2010-05-18 23:09:00
|
|
Leif-Arne |
#6 Jag gillar den liknelsen.
|
| |