"Vill du jobba i Australien?"

Vandra på du Leif-Arne men gå inte för långt bara...

Birgitta, det är en härlig känsla du beskriver. Vi blir aldrig för gamla för nya äventyr. Tvärtom! Det är när vi slutar att drömma om dem som vi åldras i rasande takt. Du är ännu ung, och när din lille kille har vuxit sej flyttfärdig är du fortfarande i dina bästa år. Så inget är omöjligt. Världen väntar på er!

Birgitta! Måste berätta en riktig sannsaga om min mors väninna med familj som vi for till Älvsjö för att ta farväl av. De skulle emigrera till Kalifornien. Det var dock inte äventyrslystnad utan barnens hälsa som var skälet. Mammas väninna hade fött sina tvillingar, Ulla och Stig, när hon var 50 samtidigt som mor födde mej vid 42. Barnen föddes med svår astma och klarade med nöd och näppe sina första levnadsår. Läkaren hade väl nämnt i förbigående att ett annat klimat skulle vara räddningen för dem, så nu var vi som sagt i Älvsjö för att kramas en sista gång. Vi barn var 10 år och för första gången i mitt liv besökte vi Gröna Lund och fick äta så mycket glass vi orkade. Att sedan få gasfyllda, färgglada ballonger och rida på en levande elefant var obeskrivliga upplevelser. Länge, länge levde det äventyret kvar i mitt sinne. Inte ens att jag blev getingstucken inne i örat kunde ta glädjen ifrån mej ... I0 år senare kom Stig till Sverige för att besöka oss och sina rötter. Han berättade en riktig solskenshistoria. Klimatet hade mycket riktigt gjort underverk i dubbel bemärkelse, inte bara med deras astma utan föräldrarna var också numera framgångsrika företagare i ett företagarvänligt klimat.

Birgitta: Frihet är villkårad:har man inga barn så finns det kanske gamla som behöver dig? Men en begränsad tid bör du kunna rycka dig loss.

Unto: Nej, det är möjligt att Australien i sig inte är den optimala flytten, men för en begränsad tid. Att bli sjuksköterska handlade också om att det var ett arbete som var uppskattat utomlands och där jag kunde få min längtan "bort" stillad. Det känns lite frustrerande att man är mer insnärjd som skild än man är som gift.....

Nej jag tycker det verkar sunt att inte vilja begränsa sig geografiskt.Jag har alltid försökt bo lite här o där men som den Käre alltid sade o säger:barnen är samhällets gisslan.Somrarna var våra men när vi skulle byta land längre tid fick man leta efter var det fanns svenska skolor.Barnen var för små när vi bodde i Spanien för att klara en undervisning på engelska.
Men några månader i husvagn då o då gillade o de tågluffade med oss runtom I Europa när de var 4 resp 5 år.
Men antagligen planterade jag ett frö hos dottern som började tågluffa själv vid 16 o när hon vid 19 mötte sin man har hon hållit honom på resande fot de första 16 åren.