|
Inlägg #1: Postat: 2009-10-16 01:01:00
|
|
Sunny sömning |
Jag brukar oxå fråga mig vem tanten i speglen är. Att få krämpor av ålderdom är ju vårt öde men vi kroniskt sjuka har gjort övergågenlite enklare? Man förlorar en färdighet o sedan tar det något år tils man förlorat nästa.Att råka ut för en olycka o få ställa om sig är svårare.Min Käre var visserligen 78 år men med en kondis som en 60 åring.Vi tågluffade i månader i sträck till nordAfrika via Tunis o Marocco o han sov ofta på sandstranden eller på ett hustak med liggunderlag.Så satte han sig i bilen o vid ratten fick han sin första stroke o körde av vägen.Han låg länge okontaktbar o var nära att inte klara det.Han hade det svårt:ena dagen superfrisk o nästa kunde han varken röra sig,äta ,dricka eler tala Han kände inte ens igen oss.
|
| |
|
Inlägg #2: Postat: 2009-10-16 01:05:00
|
|
Sunny sömning |
Men med en massiv insats av oss i familjen fick han tillbaka en del av sina färdigher för att åter förlora dem vid nästa stroke.Men så länge han aldrig är ensam o hela tiden aktiveras så går det bättre nu när han vant sig vid rollen som sjuk.Han är ju över 85 oxåså han inser att han ändå skulle fått trappa ner.
|
| |
|
Inlägg #3: Postat: 2009-10-16 01:10:00
|
|
Sunny sömning |
Din titel får mig att tänka på en av mina favoritdikter av J.O Walin som heter just Dödens Ängel.Min favoritvers:I sväven lätta i dansens ringar/
I stojen yra i nöjets lag/
och myrten blommar, och lyran klingar/
Men över tröskelen stiger jag/
då stannar dansen/
då sänkas ljuden/
då vissnar kransen/
då bleknar bruden/
och sorg är änden, som skriften sagt/
uppå all glädje och glans och makt/
|
| |