I dödens väntrum

En lysande och mycket gripande text Unto, du är en myckket god stilist. Men har du tänkt på att av alla människor som levt så lever ungefär hälften ännu, med vilket slutsatsen kan dras att människans dödlighet endast är till 50 bevisad.

Jag tror att Janne håller med mig, att det finns inte någon död. Vi lever vidare på andra sidan som tycks vara ett bättre ställe än här. Jag har den förtröstan att en dag få återförenas med mina nära och kära som gott ur tiden. Av det du berättad måtte du ändå vara så psykiskt stark man måste vara, för det här är livets gång med lycka och olycka som vi måste acceptera även om det känns bittert och brutalt många gånger men förhoppningsvis så får vi uppleva lyckliga stunder som botar våra sår med tiden.

Femma.

Jag har delvis kännt igen mig eftersom jag varit berörd av många dödsfall o även mist mitt barn i en drunkning o en fosterson via självmord.Men så fattigt som du hade det som liten hade vi aldrig i Sverige.Barnhem o fosterföräldrar hade i alla fall mat till oss .Vi stod ju utanför kriget så där miste jag ingen.Eller tvärtom:barnhemsungar har ingen att mista. Jag är för övrigt för liten att minnas kriget själv.Jag föddes ju -44.Den Käre i Norge hade det mera inpå knutarna men även där hade man bättre mat än i Finland.Men de plågades av sjukdomar som tuberkolos o liknande som fick extra fart därför att de var undernärda. Jag hade mina "svältår" mellan 13 o 18 så jag vet hur det känns att vara riktigt hungrig.Så hungrig att jag stal sådant som morötter o kål i trädgårdslanden på höstarna o mjölk direkt ur korna på vinternätterna när de stod inne o var tillgängliga .Den var ju spenvarm i kylan.

Först när jag kom till Umeå 1962 och då träffade mycket "finnar" förstod jag hur eländigt fattigt de hade haft det tiden 1940-1960.Detta trots att mamma o Röda Korset sände mat o kläder i många år till norra finland.