|
Henrik F |
...tills livet knackar på dörren igen och skakar om en så fogarna spricker och det är dags att bryta upp igen. Livet går ju alltid vidare. Det känns svårt att bara vara, inordna sig och inte fråga så mycket när allting alltid går vidare, rör sig och förändras. I mitt perspektiv känns det naturligare att vänja sig vid förändringen och rörelsen och alltid röra sig mot det som utvecklar och istället för det som invecklar om du förstår vad jag försöker säga. Är det inte det som är att röra sig i samma riktning som hela evolutionen gör?
|