Den evolutionära andan

Hej och tack för din kommentar. Om evolutionen har en anda? Ser vi endast materian i ekvationen evolutionen så kan vi ju kalla allt slumpartat. Vilken tur då att just du och jag sitter här och växelverkar med varann!
Tar vi med den inre dimensionen av att vara människa öppnar sig ett större perspektiv där mer av verkligheten kan inrymmas och även ett djup skönjas, och ju djupare man faller desto mindre ter sig saker vara en slump och desto mer syns sammanhang, förening och en helhetshållning vara det som är den egentliga bakgrunden till allt det här.
Det blir så jäkla uppsplittrat att vara människa om man inte ser till djupare dimensioner av allt, tycker jag!

Människan är egentligen allt och ingenting, varelser som irrar omkring i ett omedvetet tillstånd tills en dag då den tror sig förstå meningen med livet. Man kan säga att vi strävar efter något ouppnåligt som vi inte vet vad det är men vår fantasi ger oss märkliga lösningar för att sträva vidare och inte ge upp vår livsbejakelse. Religionerna är ju grundade på människors vilsenhet och honnörsordet är "tro" även ateisten har sin tro av tvunget skäl och kanske är en aning mer realitiskt jämfört med den bundne religiösa. Filosofiskt sett lever vi aningslöst och är ganska vilsekomna varelser av naturen grundat.

#5 Henrik F Jag tror inte att det finns en tillräcklig kraft att tillsamman förändra världen till något paradisliknande, snarare går all energi åt, till att förstöra den. Nej, en urkraft får vi söka efter som ersätter det vi själva inte förmår. Förmodligen är det naturen själv som kan vara vår räddning men det förutsätter att vi lär oss att förstå dess urkraft.