|
Inlägg #1: Postat: 2008-09-11 06:47:00
|
|
Kent Katt |
"De 39 stegen" är en roman av John Buchan, och den har filmatiserats inte bara av Alfred Hitchcock.
|
| |
|
Inlägg #2: Postat: 2008-09-11 08:39:00
|
|
Inger Olsson |
Uno: du bekräftar just detta att självmord inte är direkt planerat. På måndag 15.00 tar jag livet av mig...Och sen din erfarenhet av psykiatrisk vård. Alltför många jobbar där som inte ens skulle vara på stället. Och visst har psykofarmaka blivit "bättre" mindre biverkningar o även andra behandlingar finns numera. Men ändå. När det gäller de tvångsvårdade skulle jag kunna påstå att det t o m har blivit sämre. Det utifrån besökande ombudet, som den tvångsomhändertagne hade rätt till på 80-talet, är nu så gott som borta i praktiken. Rätten finns numera bara på papperet.
|
| |
|
Inlägg #3: Postat: 2008-09-11 08:41:00
|
|
Inger Olsson |
Tillägg: jag syftar här endast på de tvångsvårdade inom allmänna psykiatrin. Inte intagna inom rättspsykiatrin.
|
| |
|
Inlägg #4: Postat: 2008-09-11 10:00:00
|
|
Uno Hansson |
Jag skrev ner den här artikeln ganska så hastigt direkt efter programmet. En del formuleringar blev visst lite kryptiska, svengelska och felstavde. Det skall förstås bl.a. vara: "restless leg" och nerdrogad, och inte rastlös och neddrogad.
|
| |
|
Inlägg #5: Postat: 2008-09-11 10:15:00
|
|
Jocke S |
Sedan finns ju "39 eller om det var 23 steg från Baker street." En favoritfilm från 50-talet om en blind man som är attackerad i hemmet av en mördare. Men den förra har förinspelade egna röster från alla sina bandspelare...Och apropå, det är ju självklart att sådan här läkarbesök skulle bandas eller ännu hellre videoinspelas. Senast igår hade DN en artikel om hur senildementa bryts ner a av felaktiga mediciner i åratal!
|
| |
|
Inlägg #6: Postat: 2008-09-11 10:25:00
|
|
Uno Hansson |
#3/ Inger, jag skulle kunna berätta fler exempel som handlar mycket mer om bestraffning och om nerdrogning som bekvämlighet för att personalen inte skall störas i det eviga kaffedrickarsnacket i det stängda personalrummet. Någon annan sort vård än piller är det inte frågan om. Hälften av patienterna tigger bara om fler tabletter, och den andra hälften försöker undvika att tvångsmatas med otäcka mediciner som bara förvärrar situationen. För att slippa all medicinering för att bara vila upp sig någon vecka, så måste man vara kompis med överläkaren. Och det är inte lätt om man omedvetet är "rädd" för det övriga människosläktet.
|
| |
|
Inlägg #7: Postat: 2008-09-11 10:39:00
|
|
Inger Olsson |
Uno: visst är det fortfarande medicin som gäller. ELLER tvärtom! Personalen t o m väcker dig för det är DERAS tid för snacketerapi... Helt neurotiskt sjukt! Personligen vet jag vad som saknas i psykvården o det är typ basal kroppskännedom. Det som sitter kroppen går inte att snacka el. medicinera bort på längre sikt. Fortf. är sjukvården konkret styrd av den västerländska kulturseperationen mellan kropp o själ. studera deras utbildningar För att inte tala om alla dem som är i vården o snackar om att "hon/han ser mig INTE i ögonen"... På det drar man en slutsats om lögnaktig, falsk person o s v. Att den personen som drar en sådan slutsats är i grunden urbota korkad gör ju inte saken bättre.
|
| |
|
Inlägg #8: Postat: 2008-09-11 16:17:00
|
|
Kent Katt |
"23 steg till Baker Street".
|
| |
|
Inlägg #9: Postat: 2008-09-12 23:53:00
|
|
Uno Hansson |
Om jag inte minns alldeles fel så var det visst cirka 50 steg längs hela avdelningskorridoren, så att jag ofta försökta vände demonstrativt ungefär framför personalens kafferum, för att börja räkna igen från början. Och demonstrationen hade visst en viss effekt så småningom för att nå ett visst förhandlingsläge. Men det avgörande var förstås att överläkaren tydligen blev lite skraj när advokaten ringde. Det hade visst varit en annan avdelnings behandlingsmetoder, som tidigare uppmärksammats i lokalradion, där den intervjuade patienten angav av den anklagade läkarens namn.
|
| |
|
Inlägg #10: Postat: 2008-09-14 22:32:00
|
|
Sunny |
Tack Uno för att du skriver om detta. Jag har egna liknande erfarenheter men de är ännu för plågsamma för mig att ens tänka på! Jag lyckades rymma före tvångssteriliseringen men det var nära ögat o då hade jag gjort slut på det för någon annan familj än framtida barn kunde jag ju inte räkna med då.
Jag satte inte fötterna i Sverige igen förrän jag var gift med en man som då per automatik var min förmyndare fram till min 21:a födelsedag.
|
| |
|
Inlägg #11: Postat: 2008-09-14 22:36:00
|
|
Sunny |
Men jag hade sviter i många år av de olika insulintester o coma tillstånd som de forskade runt där vi barnhems ungar utan familj fick vara försökskaniner. Vuxna sade ju nej o det gjorde barnens föräldrar oxå så bara vi omyndiga unga med staten till föräldrar var tillgängliga. Hoppas bara att det kom de diabetessjuka tillgodo? I så fall var det ju inte förgäves.
|
| |