I de otryggas och kränktas rike

Jag oroar mig för att BARN i stället, och tänkte skriva en artikeln i dig anda. Barn som lever nu, och som inte kommer att få bli vuxna, då de hela tiden överbeskyddas.
ungar som leker med snoppar eller andra sexlekare på dagisen Dessa skeenden blåses upp till enorma

Usch resten av min långa utsaga försvann.
Jag oroar mig för de barn som inte får klättra så fritt som vi fick,
och vara ute på promenader och äventyr och upptäcka så som vi fick.

Fritt med allt sådant var det på 70-talet tycker jag.
80-talet också

Men att anknyta den trygghetsnarkonami vi har idag till de hårt pressade 70-talisterna eller 80-talistern, har ju inte det sambandet.
Samhället är extremt människofientlig i den tekniska utvecklingens spår.
Människor ska nichas in som maskiner och inte tillåtas utvecklas inom företag, då det hela tiden kommer nya produkter.
TEmpot gör att folk känner sig pressade och inte mår bra, oavsett om de håller sig kvar på arbetsplatser eller inte.

Som sagt. När min far var liten, då "jumpade" ungarna mellan isflak.
Rätt var det var hände det en olycka, och en vän till honom ramlade i och dog.
Så vill vi ju inte ha det.

Men kanske något mellanting.

Och JA! Livet ÄR DÖDLIGT! som du säger. Det gäller för oss trygghetsnarkonamer att inse det.

hoppas jag fick ihop det! Sen kvälltimme!

Jag tror att fler skulle finna sin motivation och snarare hamna under sk positiv stress om det lönade sig bättre att arbeta.

forts/ Att avvisa ett barn är minst lika farligt som att överbeskydda det. För barnets utveckling. Vi skördar vad vi har sått idag.
Skriv Karin! Även om det är i sen timma...

forts/ Med industrin tvingades hon in i miljöer som hon inte ens var biologiskt programmerad för. Återvända kan vi aldrig. Det är heller inte själva tekniken som är farlig det är ju hur vi använder den. Utan nyfikenhet o glädje som drivkrafter har människan under 10 000-tals år skapat tekniska förutsättningar för kommunikation. För möten med andra är essentiella för henne.

Nej, idag finns knappt några riktigt fysiskt och mentalt nedbrytande arbeten. Dock, om motivationen saknas så blir allt lätt jättejobbigt. Jmf med att försöka få en del tonåringar att städa sitt rum. En allt omhändertagande stat gör folk passiva och omotiverade. Om man inte tjänar något på att ta ett arbete som man kanske tycker är tråkigt att utföra, så blir det nog också jobbigt för en del. Särskilt om man accepterat inställningen att staten och samhället är ansvarig för ens välbefinnande.

17 Tid o avstånd är, som du vet, fysiskt sätt samma sak idag. Det är ur denna aspekt man kan jämföra. Vidare, behöver du definitivt inte gå 200 år tillbaka för att veta vad hunger är. Det vet jag själv, trots min ännu "ljuva ungdom". Men jag vet också hur det var att se sin mor tvingas gå till