|
Inlägg #1: Postat: 2008-05-15 10:42:00
|
|
Inger Olsson |
när man ger sig iväg på ensamsegling m m. Och det får, från början, inte barnet av sig självt. Det som slår mig med din text Elina är också er närvaro. Ni föräldrar.
|
| |
|
Inlägg #2: Postat: 2008-05-15 11:13:00
|
|
Elina |
Det finns undersökningar som delar människorna till olika grupper beroende hur de hanterar katastrofer. "Äventyrare" är de som inte krisar utan gör exakt rätt. Kom fram bla vid intervjuer efter Estonia. VÄven om de söker fara är de lugna inför den.
avdelningen hade rusat ut.
|
| |
|
Inlägg #3: Postat: 2008-05-15 11:16:00
|
|
Elina |
Att segla är ett sätt att leva. Alla seglare drömmer om den stora resan. Men bara få gör det. Att planera i 5 år är lå långt från flykt det går.
Man måste lita på sig själv och lita på sin båt. Och veta att vi hans närmaste krisar inte om något händer.
|
| |
|
Inlägg #4: Postat: 2008-05-15 11:19:00
|
|
Elina |
Blev lite fel på 2. Men här kommer början: Vid ett brand i Huddinge sjh tog jag ut min avdelning 24 psykisk sjuka patienter medan de andra som jobbade hade rusat ut. En satt ute och grät. En hade bara åkt hem. Kemisk sammansättning? Kanske, det finnsju forskning och a och b människor.
|
| |