Hårda ord på Sourze

.....vilket jag inte kan förstå. Då blev jag rekommenderad att söka in i mig själv, om jag bara väntade skulle jag hitta den enda rätta vägen och min text var social porr.
Jag blev väldigt ledsen över hur människor dömer mig, och om jag bara hittar mitt inre så inser jag att blod är tjockare än vatten......

Den berörda texten tycker jag var viktig i fråga om hur barnen som blivit till via ägg och spermiadonation ska förhålla sig till sitt biologiska arv. Så även för de som är adopterade. Bara för att någon fött en betyder inte det att man känner mer samhörighet med den familjen och de eventuella syskonen. Men det är tabu, tydligen, för om inte blodet är starkare vad har vi då?

Vi lever i ett samhälle där gränsen mellan det offentliga - personliga- privata är nästan helt utsuddat. TVn är fullt av sådant där man samlar kändisar på Slott och låter dem leva privatliv inför kameror. Efteråt då de fått betalt säger de att de blivit utskämda, sårade mm.

Nyfikenhet, uppmärksamhet kan ju vara vägen till social kunskap, människokunskap. Men denna kunskap kan ju sedan missbrukas på det grövsta om jag med min allmänkunskap pekar ut en viss person och säger "sådan är du".

På tal om att det kan vara känsligt att diskutera biologiska föräldrar kontra adoptionsöfräldrar så slår mig en annan aspekt som kanske kan leda till aggressivitet. Åtskilliga kvinnor verkar leva sitt liv med hemligheten att den man som tror att han är far till barnet och barnet som tror att denne är hans/hennes far har fel.

Hmm, det var väl Bo Rothstein som i ett missriktat försök att förklara kvinnor som mer monogama än män, fick svar på tal av "expertisen". Nämligen av fyra kvinnliga läkare som i DN tror jag visste att minsann 10 eller var det fler? av alla barn hade "fel" fäder jämfört med de officiella.

Är det då självklart att barnen söker upp sina riktiga fäder om de får reda på sanningen och då tycker att den relationen är lika självklart som den med den "andre" pappan? Det borde det vara enligt de som kommenterade min artikel och tyckte att jag vid närmare eftertanke nog skulle vilja ha en kontakt med blodsbande

Min lite irrelevanta kommentar ovan inte första gången jag får infall vid sidan om ämnet i kommentarstrådar till Birgittas artiklar gällde alltså reaktioner hos kvinnor som ljugit för barnen och deras påstådda far.

Om man sedan får veta exis att ens riktiga föräldrar är grovt störda och kräk medan man behandlats väl av sina fosterföräldrar så kan jag inte tänka mig att man investerar särskilt mycket i att bygga upp en relation till sina biologiska föräldrar. En människa är inte automatiskt viktig att kämpa för bara för att man är släkt. Man måste ju hushålla med sina resurser.

Om en 20 åring som levt ett bra liv med adoptivföräldrar plötsligt hittar sina biologiska föräldrar, med ack så många brister. Vad händer då?? Ja precis vad som helst kan hända beroende på vilka erfarenheter och värderingar som "barnet" fått i livet. Barnet kanske genast fattar ett beslut, men detta beslut kan ju successivt ändras genom åren. Det är högst troligt för mig att relationerna mellan dessa fem vuxna hinner förändras flera gånger.