|
Inlägg #1: Postat: 2007-12-13 15:24:00
|
|
CMO |
Tack min käre Pangloss, nu känns det bättre. Naturligtvis står det de europeiska folken fritt att bli fattigare tillsammans hellre än att låta några få bli rika. Vi som tycker annorlunda kan hu alltid flytta.
|
| |
|
Inlägg #2: Postat: 2007-12-13 15:37:00
|
|
Yngve K |
Om Sverige stiger några pinnhål tack vara ökad ojämlikhet är inte mycket vunnet för landet om det då minskar trivseln i landet på grund av klyftorna mellan landets invånare. Hur mycket bättre var inte samhället före krisen 1994 då man lätt kunde skaffa ett nytt arbete och inte alls var lika pressad att prestera högsta möjliga arbetsprestation. Jag kände själv av det när jag för första gången i mitt liv fick arbetslöshetsunderstöd. Hur värderar man tryggheten i arbetet?
|
| |
|
Inlägg #3: Postat: 2007-12-13 15:51:00
|
|
CMO |
2/ Problemet med det resonemanget är att det genom att prioritera tillväxt man skapar långsiktig trygghet. Prioriterar man trygghet över tillväxt får man varken det ena eller det andra vilket Sveriges arbetsmarknad illustrerar mycket väl. Däremot har man i Sverige lyckats åstadkomma en stor klyfta genom att skapa ett permanent utanförskap hos 10-20 av arbetskraften.
|
| |
|
Inlägg #4: Postat: 2007-12-13 18:45:00
|
|
Yngve K |
3/Samtidigt som jag blev arbetslös 1994 kom det en mängd flyktingar från forna Jugoslavien och Mellanöstern. Många flyktingar kom aldrig in på arbetsmarknaden och kunde lära sig svenska och få yrkeskunskaper den vägen. Största delen av utanförskapet härstammar nog från den tiden. Finland som har större arbetslöshet än Sverige tog inte emot några flyktingar men drabbades av problemen i handeln med Sovjet.
|
| |