Lite censur mår ingen illa av!

Den som i dag sprider barnporr på Nätet kastas i finkan. Även den som publicerar vidrigheter som avrättningar och våldtäkter borde förstås hamna där. På en längre tid. Men den rätta vägen är förstås att lagstifta om det.
Jag tror inte att det, i allmänhet, är en bra idé att låta regeringar styra landet via dekret eller fullmakter. Risken finns då, ex vis, att man får för sig att beslagta datorerna från alla vars efternamn börjar på W. Och det vore ju inget bra, eller hur?

Skall man vara riktigt petig så innehåller GT en del beskrivningar av både våld och våldtäkt. Skall myndigheterna riva ur de sidorna ur biblarna för konfirmanderna då åxå?

När det gäller tekniska lösningar så har mänskligheten alltid överlistat dessa på ett par minuter. Myndigheterna ska inte och kan inte sitta och censurera våra liv längre.

Artikeln är ju medvetet lite provokativt skriven. Det framgår redan av rubriken. Självklart är det inte odemokratiska metoder som är lösningen på problemen. Tanken var att väcka lite debatt om frågan: vad skall vi stå ut med på Internet och hur / vill vi skydda våra barn och ungdomar? Forts..

Saken är ju den att inte ens chefen för statens filmcensur tror på censur idag. Hon sa i en intervju för en tid sedan att den syn man hade på våld i film för tio-tjugo år sedan numera ter sig alarmistisk. Att säga att man inte bara ska ge upp för att saker och ting verkar olösliga är vad våra myndigheter säger när dom vill bedriva massavlyssning.

I mitt gamla hemland var man länge av den meningen att medborgarna själva inte var vuxna att avgöra vad de fick se eller inte. Bland annat så totalförjböds "Life of Brian", men anledning av dåvarande "blasfemiparagraf". Svenskarna kontrade med att på sina affischer för LoB skriva "Filmen som är så rolig att den totalförbjöds i Norge"

I USA förbjöds medierna att ta bilder på kistorna med soldater som kom hem från Irak. Censur återigen och detta på politiska grunder. Censur är underbart om man sitter vid makten och hemsk för de som inte är där uppe.

Samtidigt verkar det ju uppenbart att möjligheten att publicera sig på t.ex youtube har inspirerat till t.ex dådet i Finland. En fråga som artikeln försöker belysa är då hur mycket uppmärksamhet detta skall ges i medierna och hur många ledtrådar behöver man ge till olika sidor. Blir det inte i själva verket motsatt effekt med mer reklam?