Sandkornet

Jag instämmer med Janne.

Unto / Man kan ta det med ett leende och sedan se det som pojken som sakta orienterade sig ut från hemmets vrå ända ut i Universum. En process vi alla genomgått. För att sedan återvända till stranden o sandkornen mellan tårna. Eller som i mitt fall så återvända jag till den "rot där mitt bo är fästat". Mitt sinne bollas alltid mellan micro och makro. Kanske ditt också Unto.