Hatet mot de arbetslösa

Det kallas för "glastaket" om man läser om det i litteraturen. Oftast nämns det i samband med invandrares och/eller kvinnors begränsade möjligheter i arbetslivet. Men det gäller även för andra grupper. Har du inte rätt bakgrund kön, etnicitet eller klass och kontakterna som behövs får du räkna med att slå huvudet i det där glastaket ganska ofta.

Man kan se detta på två sätt.

1: Endera är det ett jäkla gnäll och dålig ursäkt. Jag har svårt att tro att alla som har jobb idag har föräldrar som var chefer och läkare. Mina var det inte i alla fall. Min fru var det inte heller och hon är både invandrare och arbetarklass. Tyvärr så kan man inte bevisa något med anekdoter.

För det första har du naturligtvis inte en aning om vad jag har gjort åt saken. Men om jag säger att jag både utbildat mig i flera omgångar, flyttat vid flera tillfällen och ständigt tar de jobb jag hittar och får så inser du kanske att jag inte bara "sitter och gnäller". Det jag försöker göra är att peka på ett maktförhållande i samhället som misgynnar vissa och gynnar andra.

Min poäng är att du har fått din lott i livet. Många med mycket sämre utgångsläge än dig du är svensk, uppväxt med 2 yrkesarbetande föräldrar lyckas få jobb utan att hävda att det beror på ett systematiskt förtryck. Du bor i ett land med gratis utbildning, med en av de högsta social mobiliteterna i världen. Inkomstskillnaderna är bland de minsta i världen. Du stirrar dig blind på den minoritet av rika svenskar som främst samlas runt stureplan på helgerna och har rika föräldrar med kontakter.

Vi som är en överväldigande majoritet, varför ser du inte på oss? Är vi för tråkiga och harmlösa? Står det för få artiklar om oss i Aftonbladet som du kan reta dig på? Mitt råd till dig är att sluta läsa Aftonbladet/Expressen, se bara på SVT och undvik Stureplan så att du håller ditt blodtryck nere. Gå sen och se på den vanlige svensken och se vad vi gör och hur vårt liv är.

Ang. dina föräldrar har du själv skrivit det. Annars utgår jag från din raljerade artikel. Du verkar tro att en stor majoritet av Sveriges befolkning är läkare och chefer. De arbetar alla aktivt för att du inte ska få något jobb. Jag belyser det orimliga i ditt resonemang. Men vill du inte debattera så får jag i alla fall slutordet...
Så min fråga om du inser det motsägelsefulla i "akademiker och arbetarklass" får även den vara obesvarad.

Nu börjar du igen. Jag tror inget av det du skriver ovan. Däremot pekar jag på en maktbalans i samhället som är sned. Ett förhållande som innebär att de med rätt bakgrund, pengar, jobb och kontakter har förtur i livet och lättare än andra. Trots att de många gånger inte förtjänar det. Och det är sedan dessa personer som dömmer andra som kämpar sig fram i motvind.

Med detta menar jag inte att man är chanslös bara för att man har arbetarklassbakgrund. Med rätt inställning kan man utbilda sig, nätverka och ta sig fram mycket bra här i livet. Men tro aldrig att det sker med samma spelregler som för medel- och överklassen. Vänj dig vid att bli "omåkt" av personer med de rätta kontakter. Så funkar det och det är inte rättvist. Sedan får du tycka vad du vill om saken.

Jag visste att det var där skon klämde bagge. Om man påpekar en orättvisa, hur verklig eller påtaglig den än är, så blir man betraktad som en gnällspik av sådana som dig. För i Sverige är det ju nämligen så att den största skammen är att beklaga sig. Håll käft och acceptera din lott här i livet, det är inställningen. Det är också ett sätt, och en maktmetod, hos dom på toppen att hålla andra kvar på botten.