Dialogen som helar

Vi sitter allt mera sällan mitt emot varandra och avläser alla våra språk. Jag menar mimik, ögonrörelser,kroppsspråk mm. Vi pratar utan att titta på varandra även om vi är i samma rum. Nog är detta helt onaturligt. / Jag såg ett engelskt hundprogram för några dygn sedan.

Nejdå, den är inte förstörd, tack för alla dina saker du lägger till istället.
Jag vet inte heller vem jag är, men ibland känns det som jag vet alldeles för mycket för mitt eget bästa, som en tryckkokare som måste hitta sitt utlopp av det som finns inuti, som om jag måste kommunicera detta jag sitter på, vilket får mig att må bra ända in i själen, för en stund, tills själen börjar gå på knä igen, på jakt efter det som är verkligt, vackert och vemodigt.

Tänk att titta så starkt på en människa man pratar med, hur kan man undgå då att se den kärnan som är så vacker, oavsett ålder, kön, ras, nationalitet, och få en glimt av igenkännande värme, helt outtalad, ögonblicklig men ändå som en chock av värme och man vet , att vi är av samma skrot och korn, och att det alltid varit så.

Undrar om vi inte känner av mer än vi vill erkänna om stämningar i rum, ansiktsuttryck, kroppsspråk eller bara den osynliga utstrålning från en annan, väcker små känslor som beskriver nånting viktigt för situationen men ofta förbises som irrationellt och opassande känslobrus. Tänk om man skulle ta alla små förnimmelser på allvar, skulle det bli enklare eller svårare att leva?

Att känna in andras osynliga ut-strålning.läsa av kroppsspråk...när man blir medveten om att man känner in_ser ..då underlättas livet....men innan- som du skriver - är det ett opassande känslobrus,man visste inte och blev bara osäker innför det man kännde, osäker i möten med människor,för man trodde att det var en själv det var fel på....med tiden lär man sig,mer om sig själv och då vågar man bli mer öppen mot andra : oavsett kön ålder status..i det ligger en frihetskänsla