Jag tillhör underklassen - känslan bara är där

Gunnar: Jag tror du missuppfattade mig. Ärligt talat så har du nog insett att jag knappast skäms över min bakgrund, tvärtom. Jag har släktforskat och kommit fram till följande: Det finns inte en enda präst, borgare, adelsman eller kunglighet så långt ögat kan nå. I min släkt finns bara rödblodiga. Det är soldater och en och annan partisan snapphane, bönder, fiskare, stenhuggare, indiustriarbetare, osv. Med andra ord har de i min släkt varit vårt lands fundament. De har verkat utan att synas.

Däremot måste jag anpassa mig efter min tid och det som krävs idag. Jag har också bestämt mig för att mina barn ska ha goda förutsättningar. När de ska ut i arbetslivet ska jag stå där och hålla upp dörren. Så är det bara.

103105/ Varför ska man öht vara stolt eller skämmas över något som man inte har kunnat påverka alls? Stolthet passar väl bättre för sånt man själv varit med att skapa!?

107/ Sina barn har man förhoppningsvis påverkat. Däremot knappast sina förfäder.

108/ Förvisso, men känslan är ändå irrationell - det barnet åstadkommer är ändå barnets verk och inte Ditt. Jag tycker i vilket fall som helst att det är helt OK att känna stolthet både för sin bakgrund och för sina barn. Man behöver ju inte alltid vara så fruktansvärt intellektuellt korrekt - känslor skall väl få ta det utrymme de vill utan att man behöver analysera det!

Man kan ju vara glad för sina barns skull om de gör något bra, eftersom man älskar dem, liksom man kan känna sig glad för sina föräldrars skull för deras framgångar. "Stolthet" implicerar för mig att man varit delaktig.

Men jag känner en stark gemenskap med de människor med vilka jag delat utanförsakpet!
Barnhemsungar,misshandlade barn, barn som utsatts för övergrepp, hemlösa,kroniskt sjuka o handikappade: ja med alla som delar någon/några av mina barndomserfarenheter!
Detta är väldigt vanligt!

113/ Precis. Sen att man skulle vara stolt för att någon viss förfader råkade vara arbetarklass...? Han kanske var ett riktigt svin som slog sin fru och sina barn. Min släkt är idel östgötska och småländska bönder.

112 Ja så är det! Jag har alltid glatt mig över ungarnas framgång men stolthet : nej! Snarare tänker jag som så: att de klarat sig så bra trots att de är mina?
Psykiskt sjuk mamma,släkt o familjelösa

CMO: Man är naturligtvis stolt över dessa människor. Det är ju ändå människor som man är släkt med och vars gener man själv bär. Jag känner stolthet över det de uträttat och över att jag har något av dom i mig. Det är väl inget konstigt med det.