Leijonhufvud inför nytt begrepp - "skuldprincipen"

Om alla icke dömda betraktas som definitionsmässigt oskyldiga kommer många utsatta även i fortsättningen ej att bli trodda och många barn kommer även i fortsättningen att tvingas få sina förövare som vårdnadshavare.

Det är du som bör förklara vad ett barn med ex,vis en förälder som är förövare, men där bevisen inte räckte ända fram till en fällande dom, ska ta sig till. Frikända eller ej dömda vuxna klarar sig alltid, barn som måste leva med förövaren gör det inte.

Så du menar alltså att en anklagelse mot en förälder ska räcka för att bryta kontakten mellan förälder och barn även om de tinte finns minsta belägg för att anklagelsen är sann?

Erik har rätt i sin första kommentar. Det Leijonhuvud påpekat är att om man blir frikänd i en rättegång innebär det inte att man de fakto var oskyldig till brottet. Men det innebär att man inte var skyldig. Själva rättssäkerheten kräver att beviskraven är så höga att en del som faktiskt är skyldiga ändå går fria. Och så måste det vara i en rättsstat, men för den saken skulle kan man inte dra slutsatsen att alla frikända är oskyldiga i verklig mening.

Jag tror att man i de, med ovanliga uppriktighet, presenterade synpunkterna från ER kan förklara en del saker om denna debatt. Det hela handlar enligt min uppfattning om att människor som själva blivit grovt kränkta som barn, sexuellt eller på annat sätt av en vuxen man, som vuxna försöker på ställföreträdande upprättelse genom vad vi skulle kunna kalla för "allmänhämnd" på alla vuxna män.

Det gäller att om och om igen FÅ UPPLEVA att andra utsätts för en grov kränkning så att man kan få delta i att äntligen få utdöma ett ställföreträdande straff! Detta är det ena tragiska problemet. Det andra är att metoden inte alls fungerar. Det blir ingen inre förlösning efter den ställföreträdande bestraffningen.

Angående "Friskytten".
Att besvara rationella argument med psykologiserande är kanske inte den bästa av debattmetoder.