|
Inlägg #1: Postat: 2006-12-21 18:31:00
|
|
peter_ |
Kanske det. Vi får väl undersöka saken.
|
| |
|
Inlägg #2: Postat: 2006-12-21 20:13:00
|
|
Joakim Steneberg |
"Farligt"? GenusFeminismjämställdhet! Så här långt en trojka i enkönad politisk överstyrning.
Ibland är det föräldrar som kommer dragandes med det!
Men berätta gärna om den "senaste mansforskningen" och vilka som utför den och på vilka premisser!
Annars finns Warren Farell och Aaron Kipnis från USA.
Jalmerts? i Sverige har väl knappast gjort sig känd som en "mansforskare", och ingen annan heller vad jag vet!
|
| |
|
Inlägg #3: Postat: 2006-12-21 22:24:00
|
|
Friskytten |
Landet är fullt av människor som tror att den "mansforskning" som genusvetare sysslar med verkligen har något att göra med forskning. I själva verket är denna "forskning" instruktionsböcker för hur genomsnittspojkar och genomsnittsmän ska kastreras känslomässigt och mentalt för att passa in i genusfanatismens värld. Någon anledning till lugn finns alltså inte. Farrel som nämns ovan är väl i stort sett den enda riktiga mansforskare som finns. Än så länge.
|
| |
|
Inlägg #4: Postat: 2006-12-21 22:55:00
|
|
Joakim Steneberg |
Ja sedan finns ju Ingemar Genus, eller Gens heter han visst.
Såg just något i Expressen från honom, och bara inledningen, visar på ett förvirrat förakt för hans eget kön som gör att man tappar lusten att läsa vidare.
Räcker det inte med allt feministiskt själv- och mansförakt?
Konstruktiv kritik är en annan sak.
Var finns den? I "genusvetenskap"?
|
| |
|
Inlägg #5: Postat: 2006-12-21 23:04:00
|
|
peter_ |
Jag har hunnit läsa lite. En vanlig och accepterad utgångspunkt verkar vara att pojkar definieras och får sin identitet från vetskapen att han inte är en flicka. Han är alltså en icke-flicka. Vem tycker att det är en bra utgångspunkt? Hand upp! Det gör honom rädd för att bli tagen för feminin och rädd för att inte accepteras av manssamhället.
|
| |
|
Inlägg #6: Postat: 2006-12-21 23:04:00
|
|
peter_ |
Han stryker rädd, osäker, utan kontakt med egna känslor, icke sedd, ej bekräftad, utan utvecklad social identitet, i periferin av den gemenskap där mamman och dottern sitter i centrum i ljuset och värmen. Som en strykrädd hund som svarar med aggressivitet och våld på varje konflikt. Kanske jag hårdrar, men det pekar ditåt. Vet någon någon genusteoretiker som bygger en teori på ett annat antagande än att en pojkes identitet bygger på vetskapen att han inte är en flicka?
|
| |